Min inställning till Kamerahus har varit väldigt olika genom åren. Det började med en Nikon 40D som jag hade i ett halvår tills den föll i golvet och gick sönder; som tur är vann jag en Canon 500D i en tävling så den kunde ersättas utan större problem. En regnskada några år senare och jag uppgraderade till Canon 600D som utan tvekan är en av de bästa systemkameror som Canon gjort men inte ens den behöll jag speciellt länge. Trots att bilderna från kameran är utmärkta var jag inte nöjd och köpte en Canon 7D. Det var kanske inte det bästa valet; det enda jag vann var bättre batteritid och högre serietagning men själv bildkvalitén blev inte nödvändigtvis bättre.

Följer man historien nu så tror man kanske att jag snabbt gjorde mig av med min Canon 7D också men så skedde inte. Tvärtom, vid det här laget hade jag insett att kamerahuset visserligen var viktigt men inte alls lika viktigt som objektiven. Detta tillsammans med en viss nedgång i mitt intresse för fotografi under några år då jag helt enkelt använde det jag hade gjorde att till slut hade jag använt min Canon 7D i sju år tills den dog efter min praktik på Skansen.

Jag ska inte dölja fakta på den här punkten – när jag i Januari 2021 letade efter ett ny kamerahus så hade jag absolut inte råd med det. Jag var arbetslös och det jag fick in täckte inte hyran. Mina föräldrar betalade hyran, ersättningen från Arbetsförmedlingen täckte allt annat. Jag hade försökt sälja av rättigheterna till mina bilder på Försvarsmateriel men ingen nappade så sättet att försöka använda existerande bilder för att sponsra nyköp var dött. Jag diskuterade igenom saken med mina föräldrar – att köpa något så lyxigt som en kamera utan att rådfråga dem skulle varit mycket respektlöst – och de tyckte det var en bra idé då det fick mig att lämna huset. Att vara arbetslös är mycket frustrerande och fotografering var en av de hobbys som jag kunde ägna mig åt utan löpande kostnader; de ständiga promenaderna med kameran var också något som hjälpte med den depression jag hade under den tiden.

Egentligen hade jag tittat på en Canon EOS 6D Mk II på mellandagsrean men det erbjudandet tog slut innan jag hann knipa på det men det fanns också en begagnad Canon EOS RP. Just då visste jag inte så mycket om Canons spegellösa men jag läste på lite och tyckte att det kanske vore en bra match för mig – hoppa in i fullformat samtidigt som man fick tillgång till de nya RF gluggarna. Så jag chansade och jag är glad över att jag gjorde det.

Övergången till fullformat var som natt och dag. Jag hade svurit över 7Ds förmåga till brus och nu var det enbart med väldigt dåligt ljus eller hög iso – eller båda – som brus letade sig in i bilderna. Färgåtergivningen var något helt annat än jag var van vid och autofokusen som med pekskärm lät mig bara markera vart jag ville ha fokusen kändes som en fantastisk utveckling.
Bilderna blev inte bara bra i rent teknisk bemärkelse utan jag märkte också att jag kunde dra gränserna för redigering och rädda bilder som annars inte alls hade blivit bra.

Det blev som en nystart för mig inom fotografering och en ärligt talat välbehövlig sådan. Mina bilder som jag tog på Skansen var inte dåliga men de var begränsade av hårdvarans begränsningar och eftersom jag visste om dem begränsade jag därför bilderna därefter. Det är inte att säga att RP är en perfekt kamera men den och jag kom bra överens.

Kameran hade också en annan fördel. Den är väldigt lätt att bära med sig och då 2021 var året då jag utmanade mig själv att gå allt längre promenader så blev det förvånansvärt lätt att bara ta med sig kameran och kombinera nyttan med att gå långt med nöjet att fotografera det. Det blev till och med roliga fotoserier av det som man kan hitta i flikarna ovan där jag går runt både Kungsholmen, Djurgården och Södermalm – det förstnämnda var inte så långt men desto jobbigare på grund av terrängen. Att sedan med hjälp av en app kolla hur långt man hade gått var bara en strålande kombination som än idag tar mig ut på promenader.

Under kamerans första år så var den och jag mycket glada i varandra. Det blev bra bilder, jag gick ut och gick mycket och min sinnesstämning förändrades därefter. Jag blev mer social och kunde träffa både gamla och nya vänner. Jag tror inte det hade skett fullt lika naturligt om jag bara hade stängt in mig själv och inte funnit någon anledning att aktivera mig. Faktum är att jag tror den ro och frid jag fann i dessa fotopromenader var en stor anledning till att jag fortsatte slänga ut krokar om jobb och när jag fick en blev den enda belöningen jag unnade mig en båttur hem i solskenet med kameran i handen.

Av ren nödvändighet så blev det dessvärre mindre fotograferat efter att jag hade fått jobbet men promenaderna med kameran höll jag igång, samma sak med att börja gå och fota efter jobbet – precis som jag fortsatte med att besöka saker jag ville fotografera. Men under hösten 2021 låg kameran allt mindre rörd, både på grund av vädret och på grund av att jag hade mer att göra vilket gjorde att jag fotograferade mindre. Detta är inget jag skyller på EOS RP för.

Det är därför lite roligt att se i mina fotoarkiv att nyåret 2022 började lika mycket med fotografering som 2021 gjort. Jag gick på promenad i Stockholmsnatten, jag fotograferade en modell som jag skulle komma att ha tre fotosessioner med under 2022, jag hängde med hundar, fotograferade vänner och spenderade två dagar med att fotografera fartyg kring NATOs Baltopsövning. Men det var också här jag började se problemen med kameran. Jag anser inte dessa problem vara objektiva utan subjektiva och jag vill ändå påpeka att det här inte är en recension; mer ett försvarstal över att jag gjorde mig av med en kamera jag tycker jag är nöjd med. Det finns egentligen en skyldig i sammanhanget och det är Tamron 150-600 G2.

Under våren 2022 hade mina ekonomiska bekymmer försvunnit. Jag hade flyttat ur den bostadsrätt jag bara delvis ägde och pengarna hade gått till att dels betala tillbaka lån, avsluta skulder (ink avbetalningen på kameran) och framför allt skapa en sparfond för framtida köp. Ur den sparfonden kunde jag när Rajala hade rea på en Tamronglugg slå till rejält och ersätta min urgamla Canon EF 100-400 som jag köpt begagnad 2012. Ur de pengar jag lade till mig själv fick jag också köpa en Canon EF 70-200 4L IS USM begagnat till ett bra pris så kameraväskan hade växt utöver det. 70-200 4L hade jag dock införskaffat nästan uteslutande för att kompensera för problemen som dök upp med längre brännvidder och autofokus.

Problemet var bara att autofokusen hade sina beskärda problem med Tamronobjektivet. Att få in autofokus när objektivet var i sitt yttersta läge var inte att tänka på – man fick zooma ut, få in objektet i fokus och sedan zooma in igen. Dåligt om man fotar saker som rör sig fort. Ett likartat problem fanns med EOS RP batteritid och även om jag till slut köpte ett extra batteri så fanns det inget batterigrepp vilket var det jag verkligen ville ha – jag vågade inte riktigt lita på tredjepartssaker när det kommer till något så viktigt som min kamera.

Det finns två tillfällen som jag pekar som vändpunkten; då jag aktivt började fundera på en ny kamera. Det första var under min resa till Grand Canaria och Delfinsafarin där problemen med autofokusen visade sig märkbart. På första vändan fick jag inga bra bilder på delfinerna alls trots att de inte var långt bort – en kombination av fel val av objektiv och problemen med autofokus som jag nämner ovan. Som tur är hade jag bokat in en tur till och där valde jag 70-200 som jag visste fungerade väl. Det blev bättre bilder tack vare det.

Det andra var Försvarsmaktens Flygshow på Ärnabasen i slutet av Augusti. Problem med fokus och otillräckligt batteri fick mig bara helt enkelt att lessna på kamerans tillkortakommanden vilket jag tycker är lite orättvist mot den. Det är lite surt att de sista orden jag skriver om en kamera jag tycker rätt bra om är negativa men jag behövde mer vilket var det som fick mig att skaffa en Canon EOS R6. Det sagt så kommer jag inte sluta rekommendera kameran. Vill man ha en lätt och behändig systemkamera i fullformat går den dessutom att få tag för en rimlig slant.