Minnen från min skoltid

Jag väntade mig inte att Kalla Fakta om barnen på våning fyra skulle ge mig så pass starka minnen. Jag är säker på att de blev starkare för att jag jobbar på en skola och såg avsnittet på väg till jobbet. Så jag behöver skriva av mig. Jag har redan gjort det en gång men i det här fallet tänker jag bara skriva ut specifika minnen. Jag ska försöka få dem i tidsenlig ordning men läs det här som en rad med minnen. Om ni vill ha hela historien och inte hela mitt känslomässiga bagage kring det här, läs gärna det här inlägget istället. Att skriva det hjälpte mig att lämna mycket av det här bakom mig.

Jag hoppas det blir samma sak med det här inlägget.

En vecka när jag går i tvåan skiljs jag från mina kamrater i skolan. Istället spenderar jag en vecka på St Görans Sjukhus efter att skolläkaren har rekommenderat dem att starta en utredning. Man fastställer att jag lider av hyperaktivitet och emotionella svårigheter. Det hela sammanfattas som otrygghet i miljön och man rekommenderar Terapiskola. Allt det kommer jag inte ihåg, jag läser innantill från läkarintyget som jag hittade bland en massa andra personliga dokument som scannades in för nästan ett årtionde sedan. Det förklarar hur jag kom att hamna på Ekens Skola med behandling.

Jag förstår inte varför jag måste lämna mina kamrater i Kullskolan i början av mellanstadiet. Istället för att gå på Ekens Skola med Behandling långt borta i Stureby. Restiden från Islandstorget är nästan en timme. Trots initiala problem börjar jag mogna, bli mindre utåtagerande och ta del av undervisningen. Jag får mina första riktiga vänner i mina klasskamrater och vi är en mycket sammansvetsad grupp på sex elever. Vi är alla tålmodiga med varandras problem, konflikter löses direkt av lärarna och vi umgås även på fritiden.

Jag går längst av min grupp på Eken – i två och ett halvt år. Skolformen är anpassad för specifika behov förväntas jag gå i en helt vanlig klass när jag är klar på Eken; detta trots att jag inte gjort det på två och ett halvt år och helt vant mig vid mer studiero och lugnare arbetsmiljö. Övergången till ”stor klass” på Södra Ängby Skola går snabbt och börjar runt julen i sexan. Jag har med en elevassistent på alla lektioner men hon slutar snabbt. Jag kommer inte ihåg om jag var för problematisk eller om skolan redan beslutat sig för en annan lösning och hon ansågs överflödig.

Efter den nära gemenskapen på Eken är jag oförberedd på att umgås med skolkamrater i min egen ålder. Jag har svårt att förstå skämt och de flesta kommentarer som riktas åt mitt håll av min nya klass är egentligen inte elaka men jag tycker dem är det. Min egen kommunikation är undermålig, mina försök att skaffa mig vänner går dåligt då jag anses barnslig.

Minnen från sjuan och åttan har smält ihop. Det är svårt för mig att placera exakt när de inträffade eller i vilken ordning.

Om jag kommer ihåg det rätt så fick jag gå en tid i sjuan i min ”stora” klass i Södra Ängby. Det varade inte länge. Det främsta problemet var mina studieresultat som efter Ekens långsammare och mer individuella studietakt inte låg på samma nivå som mina kamrater inom flera ämnen. Det är möjligt att jag var utåtagerande men i sådana fall kommer jag inte ihåg det. Som jag kommer ihåg det var jag mest tystlåten bland mina klasskamrater i skolan.

En incident inträffar under vintern i sjuan då jag låses in i ”luftslussen” i idrottssalen. När dörren öppnas kastar klasskamrater isbollar på mig. När jag kommit därifrån sitter jag och gråter i aulan. En lärare frågar hur det är fatt. Jag berättar vad som hänt. Jag tror de som gjorde det ska få skäll. Det får dem inte, istället blir man arg på mig för att jag sagt att jag blir mobbad till en annan lärare. Det sätter min lärare i dålig dager.

Utan att jag förstår varför det händer så flyttas jag till ett litet rum på första våningen där jag ofta får sitta oövervakad och arbeta. Min studiemotivation existerar inte längre. Det görs inga allvarligare försök att få mig att faktiskt arbeta med skolarbete. Ofta sitter jag och spelar på datorn som finns i rummet eller surfar på Internet. Allt oftare skolkar jag. Mina föräldrar informeras inte om min allt högre frånvaro. Det här rummet byter ofta plats. Min lärare heter Peter men han är inte alltid närvarande. Hans kvalifikationer är i efterhand oklara.

Jag hamnar i bråk med en annan elev. Länge har han fällt kommentarer om mig och jag kommer inte ihåg vem som slog första slaget. Det är en av de få gångerna i mitt liv jag på riktigt tappat kontrollen över min ilska. En tonåring som bara fått nog av allt skit som händer runt omkring honom lämnar korridoren men går tillbaka in med en större gren någon minut senare. Jag ville slå honom med den. Jag kommer än idag när jag skriver det här ihåg exakt känslan när en annan elev rycker grenen ur mina händer så hårt att det skrapas upp sår i mina händer. Jag går därifrån.

Skolan tvår sina händer från hela situationen och lägger hela skulden på mig. De talar högt om Polisanmälan; så här i efterhand undrar jag om de inte försökte pressa min mor att placera mig i en annan skola. Min mamma tar med en väninna som är jurist och introducerar henne som det. Skolan vänder på en femöring; nästan utan att något mer behöver göras.

Det måste vara i åttan vi flyttar till lokalerna på bottenvåningen. Andra elever gör mig sällskap men jag sitter inte i samma rum som dem. De har ett rum, jag har ett annat – antagligen för att de andra eleverna är personer som redan då var på glid. Vi får en gemensam elevassistent, en man från skolköket. Han hade åtminstone Street Cred med oss.

Jag skolkar. Jag går och simmar eftersom min mor köpt ett årskort till mig på Stockholms Badhus. Aktiviteten ersätter till stor del besöken på ungdomsgården. För första gången träffar jag tjejer som inte träffat mig i skolan. Ingen av kontakterna leder till något bestående men det gav mig en boost mitt självförtroende behövde.

BUP utreder mig för Aspergers Syndrom. Kontakten är en katastrof. Jag gick inte dit flertalet av gångerna utan behövde komplettera besöken för att de skulle få en komplett bild. När jag går igenom de papper som överlevt processen hittar jag nedtecknade rader som ”Jonathan är förvånansvärt bra på vissa saker och förvånansvärt dåliga på andra” och ”Jonathan fäster sig vid föremål på ett egenartat sätt.”. Man har också uppfattat att ”Jonathan lever mycket i sin egen värld” och det är sannerligen sant. Jag har alltid haft mycket livliga dagdrömmar vilket stämmer överens med Malaptive Daydreaming. Mina dagdrömmar under den här perioden var ofta sammanhängande med återkommande karaktärer, teman och regler. Försök att förklara dem för andra gav jag tidigt upp med; det var mitt sätt att engagera mig på en tid då att ha musik i lurarna under längre resor inte alls var vanligt.

Jag börjar i min fjärde skola under grundskoletiden. Den heter Drakenbergsskolan och ligger i Hornstull. Utbildningen är högst individuell och vi sitter två i varje rum. Jag kommer snabbt överens med personen jag delar rum med. Det tar inte lång tid innan vi blir vänner. Hans överbeskyddande mor kräver snabbt att han och jag slutar att umgås och han flyttas till andra skoltider. Jag förblir ensam i rummet för jag vet inte vilken gång i ordningen under min skoltid. Läraren kommer enbart in för att ge mig uppgifter.

Jag är elak mot en av de andra eleverna. Han hade betydligt större besvär än mig och den andra personen. Jag vet i efterhand inte varför jag var det. Jag och min kamrat tyckte det var kul att få en reaktion från honom och en reaktion kunde man få genom att säga ett ord han tyckte var intressant.

När Vårterminen byter vi lokaler och får fler elever och fler lärare. Av någon anledning hålls jag relativt åtskild från de andra eleverna. Jag kommer inte ihåg om det bara blev så eller om det var avsiktligt men jag hade aldrig lektion med någon av dem. Jag anser att en av de nya lärarna inte respekterar mig. Han vill följa efter mig på rasterna trots att det alltid varit självklart att jag kan gå ut i Tantolunden ensam. Han lyssnar inte på när jag säger emot.

En dag stormar jag ut från skolan. Jag är arg. Jag är ledsen. När jag kommit ut från skolan som låg i en kontorslokal inser jag att min ryggsäck är kvar. Min CD Freestyle ligger där tillsammans med mitt SL Kort och Nycklar. Utan dem kommer jag inte hem. Jag knackar på fönstret. De vägrar släppa in mig. Jag försöker förmedla att jag vill ha min ryggsäck. När jag i allt större desperation bankar på rutan går ytterrutan sönder. Då har personalen redan ringt Polisen. När jag ser polisbilen försöker jag springa. Jag kommer inte så långt. Jag bryter ihop i Polisbilen och säger att jag bara ville åka hem och att jag behövde min ryggsäck. Än idag har jag inte förlåtit dem på skolan för att de ringde Polisen.

Jag söker och kommer in på Thorildsplans Gymnasium Aspergerklasser. Jag har inte sökt någon annan Gymnasieplats då jag per automatik förväntade mig att komma in. Som tur är gör jag det också.

När jag skriver det här spelas E.T Phone Home av S.P.O.C.K som var ett band jag började lyssna på under den här tiden i mitt liv. Det är mycket känslosamt att höra den låten när jag tänker tillbaka. Jag är övertygad att Spotify har ett eget sinne för passande musik.

Ett kort tag på IVAS så känner jag mig som vilken elev som helst. Vi går på bio med skolan och bestämmer att mötas och äta mat innan. Jag blir vän med de andra eleverna. Jag kan både delta i diskussioner och gnabbas. Under några månader trivs jag.

Efter ett tag på IVAS hamnar jag i konflikt med en annan elev. Jag har ofta funderat på vad som egentligen hände oss emellan. Vi var inte inkompatibla på något sätt. Kanske var vi för lika. Han störde sig på en rad saker jag gjorde vilket resulterade i att lärare blev inblandad. Skolan behöll åsikten att det var en konflikt mellan två elever under en väldigt lång tid.

Vi var kära i samma tjej. Hon och jag brukade gå på långa kvällspromenader. Han visste om det. Jag vet inte om han var svartsjuk och försökte få sympati. Han hade inte behövt anstränga sig. Hon var inte intresserad av mig ”på det viset.” Några år senare skulle vi komma att strula.

Konflikten fortsätter under läsåret. Alltid känner sig den andra personen kränkt av något jag gjort och lärare blir inblandad. När jag försöker undvika honom känner han sig utfryst.

En dag blir min mor uppringd av min skola. Jag är inte välkommen till skolan nästa dag. Ingen enskild händelse anges som orsaken till detta. Thorildsplans Gymnasium anser att jag är en mobbare. De tar inte ett beslut om att jag ska byta skola. Tvärtom, de är noga med att motarbeta alla framtida försök från mig att byta skola. Ett försök faller på formalia. Ett annat på att Thorildsplan har berättat för skolan jag ska möta deras version av händelser. Att byta skola blir inte möjligt.

Tills vidare placeras jag i ett litet rum på tredje våningen. Det är förvaring. Nästan inget skolarbete blir gjort. Mitt enda sällskap är en ung tjej som inte under några omständigheter kan kallas Elevassistent. Hon är knappt äldre än vad jag är och jobbar normalt i skolcafeterian. Hon är deprimerad över sitt liv och vi ventilerar till varandra. Till min heder tog jag aldrig ut frustrationen över min situation på henne.

Jag blir polisanmäld av eleven jag haft en konflikt med. Han har uppenbarligen hittat på en rad med saker för det finns inget jag faktiskt gjort som jag kan polisanmälas för. Elevens mor försöker få utredningen påskyndad under sommarlovet och vill att den ska gå till allmänt åtal.
Jag anges som skäligen misstänkt. Polisen lägger ner utredningen med att brott inte kan styrkas. Undantaget en händelse som där jag fullt erkänner mig det som lagt mig till last och som får placeras som ungdomlig dårskap är det enda gången jag någonsin blivit polisanmäld. Den gången ansågs inte åtal påkallat ur allmän synpunkt.

Nästa läsår blir jag placerad på något som kallas IV-FLEX. Jag har ett övergivet klassrum helt för mig själv. Läraren är ofta i det andra klassrummet med de fåtalet andra eleverna. Det luktar matos från skolköket som ligger rakt under lokalerna. Min skolkning blir allt mer problematiskt. Istället för att adressera orsaken skär man drastiskt ner på den tid jag ska vara i skolan; trots mina föräldrars protester. Jag kommer befinna mig på IV Flex i ett rum för mig själv i resten av min skoltid. Andra elever har andra elever sittandes i samma rum. Inte jag. Aldrig jag.

Jag fick i måndags veta att jag inte var ensam med att ha uthärdat en skoltid i ensamma rum, förvarad för att skolan inte visste vad de skulle göra med mig. Och jag vet inte vad jag ska tycka om det ännu.

Kommentera