Det var i åttan som jag för första gången fick höra ordet ”Aspergers Syndrom” sammankopplat med mig. Tidigare hade jag läst i tidningar om något liknande som Emil i Lönneberga skulle ha diagnoserats med. Jag vet att när många hör diagnosen ”Asbergers Syndrom” så tar de genast fram en lista och prickar av. Det behöver ni inte göra. Det här inlägget kommer vara en sammanställning av de problem jag hade under min skolgång, och vissa av dem som återkommer idag. I alla händelser så var det i åttan jag förstod för första gången att de ville ta fram samma ”lista” på mig, nämligen via BUP.
Som vilken tonåring som helst var jag livrädd för att vara annorlunda eller konstig. Det var då sannerligen lite ironiskt, för jag har ingen tvekan om att det var så jag uppfattades när jag gick i Södra Ängby skola. Men egentligen är det inte där historien börjar. Jag är faktiskt inte ens säker på om den har en början som jag faktiskt kan peka ut, allt jag kommer ihåg är dess slut.
När jag först planerade att skriva det här skulle det vara en resumé över händelser från nian till andra ring men det jag skriver måste placeras in i ett större sammanhang. Det hela börjar när jag började i ettan. Då visste jag inte om det. Jag var helt enkelt ett livligt, aktivt barn vars största intresse var tåg i alla dess former. Det var i alla händelser så jag själv såg på saken. För det är det som är det intressanta med att se tillbaka på händelserna.
Jag vet inte själv vad det jag gjorde var ett resultat av min diagnos eller ungdomlig okunskap. När du går i ettan, så är det inte så stor skillnad. När du går i första ring är det all skillnad i världen.
Jag började i Kullskolans sexårsverksamhet vid fem års ålder. Den saken fann jag enormt lustig när jag var liten, för jag är född sent på året. Sexårsverksamheten var väl vad man kunnat vänta sig. Långsam start med skolämnen och blanda det med att vänja sig vid skolmiljön. Det förvånar mig än idag att trots att jag alltid haft svårt att komma ihåg namn och ansikten (speciellt under min skoltid !) så kunde jag namnet på varenda en av skolans elever.
Det var en mycket rolig tid i alla händelser. Det är det nästan alltid att vara barn, och jag fick nya kompisar, nya erfarenheter och andra att diskutera Airfixmodeller och Märklintåg med.
Jag kommer inte ihåg alltför mycket av den här perioden men det finns några saker som jag kommer ihåg alltför väl. Det absolut starkaste minne jag tror att alla har av mig från Kullskolan är att jag lekte Dinosaurie. Detta kanske inte låter så konstigt, men jag krökte händerna och gick omkring och morrade på några av rasterna, speciellt under sexårsverksamheten och ettan. Och som den fruktansvärda Tyrannoisaurus jag var behövde jag givetvis ett bytesdjur, vilket var de fredliga tjejerna ! Jag erkänner att jag finner hela den saken smått komisk såhär i efterhand men just då förstod jag inte varför de vuxna hade ett problem med att jag gick omkring och tacklade tjejer. I alla händelser var det någonting jag växte ifrån med tiden.
Det andra jag kommer ihåg är att jag utvecklade en fullkomlig avsky för matte. Det är mindre konstigt om man betänker att jag ständigt låg efter. Varje tisdag hade vi matteläxor, och jag bävade för att komma hem så att mamma och pappa fick se hur långt efter jag faktiskt låg. Några helger spenderades nästan helt med att försöka komma ikapp de andra eleverna, vilket givetvis gjorde att jag började hata matte ännu mer.
Och jag fick ständigt höra frågan ”Varför går du på tå?”
Ja, gå på tå gör jag inte i samma utsträckning längre, men då gjorde jag det nästan hela tiden vilket var lagom kul då det resulterade i ständiga läkarbesök och skor som bara höll några månader. Det hela var ett resultat mellan vana och för korta hälsenor, och jag gick ständigt på tå till åttan/nian någon gång. Det är dock fortfarande delvis den officiella anledningen till min frisedel i Lumpen.
Dessa tester är också anledningen till att jag absolut saknar förtroende för psykologer och liknande personal. Innan varje konversation fick jag alltid höra det normala att ”det vi säger stannar mellan oss” och i en konversation frågade personen om jag hade haft några mardrömmar. Det hade jag – givetvis – haft och två av dem var så starka att jag kommer ihåg dem än idag.
Mindre än fyra timmar senare då jag kommit hem blir jag tillfrågad om jag haft mardrömmar, och får en av dem beskriven i tillräcklig detalj. Mycket förtroendebyggande för framtiden, eller hur? Jag gick ett år till på Kullskolan – vilket innebar ett år till av att höra Bibeln läsas upp av vår Religösa lärare men det året var förutom en klassresa relativt händelselöst. Vad jag dock inte visste var att det redan gjordes planer att jag skulle byta skola.
Det var inte förrens sent då jag gick i trean då jag fick höra planerna för första gången. Jag var väldigt upprörd som man kanske kan förstå. Det är absolut inte kul att lämna det man känner och har bekant för någonting nytt. Och gångavstånd till skolan skulle ersättas med en tunnelbanefärd på en timma. Jag kommer dock ihåg det möte jag hade med Skolan i början dock men jag lyssnade inte på vad som sades.
Det var först i början av fyran som jag faktiskt förstod att ”vänta nu här, byta skola?” och jag visste inte varför. Bara att det skulle ske. Det ansågs att en mindre klass skulle vara bättre för mig än den stora klass 4K som jag då gick i. De fick rätt, men inte på grund av klassens storlek.
Någon gång i September, jag kommer inte exakt ihåg när, började jag på Ekens Skola med Behandling. Den där sista delen tyckte varenda elev otroligt illa om – ni kanske förstår varför – men den sades aldrig högt. Såhär i efterhand inser jag också hur otroligt sant det var, men vi förstod det aldrig. Ekens Skola låg dessutom långt bort, ute i Stureby.
Eken var en väldigt intressant skola, som hade sex elever per klass uppdelade i en mellanstadie och en lågstadiedel. Döm också min förvåning när jag faktiskt redan kände till två av de andra eleverna! En av dem gick i min klass, den andra i lågstadieklassen. Jag undrar fortfarande vad de tänkte när vi i Eken hade två elever som gått i Kullskolan, och en tredje som skulle ha börjat i den. Det som i alla händelser blev väldigt uppenbart första veckan var att vi alla hade våra olika små problem.
Små och små, jag kunde fortfarande bli extremt upprörd över att förlora en lek eller en sport på den tiden, det skreks åt lärare från under stolar och bänkar, och en elev ur lågstadiegänget hade som vana att ibland krypa in under en filt. Nu låter det självklart som Eken var ett mindre dårhus, men bara lite då och då. Personalen var väldigt duktiga på att lösa konflikter, både mellan dem och mellan oss elever.
De hade som policy att alltid ta tag i allting direkt. Krävde en konflikt (eller i somliga fall infekterade debatter) att man hoppade över nästa lektion för att diskutera någonting så gjorde de det på studs. Och de gånger någon av oss tappade humöret helt – för ingen av oss var speciellt bra på att behålla det – ignorerades det taktfullt av de andra eleverna.
Våra föräldrar var också väldigt involverade i våran undervisning. De var ofta på besök och vi hade utvecklingssamtal varannan vecka, något som jag avskydde. Det var ett bra sätt, speciellt i början för att få oss att verkligen engagera oss, och flera aktiviteter inne och utanför skolan involverade dem på ett eller annat sätt. Jag glömmer nog aldrig den gången vi hade skolresa till Sydpolen i Södertälje, och det drogs lott om vem som skulle åka dit med mig och min pappa i hans Lastbil !
Allt ovanstående låter kanske konstigt för en utomstående, men jag erkänner att jag inte riktigt är duktig på att analysera vad som faktiskt hände med mig. Jag vet bara att av det som står ovan så fick lärarna på Eken en fantastiskt sammansvetsad grupp. Vi var en liten klass och jag har sällan sett sådan klassammanhållning som den skolan lyckades med. Jag ångrar än idag varenda ont ord jag någonsin sade om lärarna, för dem diskuterade vi överdrivet och mycket på samma sätt som rekryter diskuterar sina sergeanter.
Det är nämligen den bästa liknelse jag kan komma på. Vi gillade inte vad lärarna gjorde då vi utsattes för det, vi protesterade högljutt och klagade och hittade på alla sorters öknamn – men deras metoder fungerade utmärkt. De enda namnen jag kommer ihåg av lärarna är dessvärre bara vår klassföreståndare, Eva och mannen som av yngste eleven i vår klass fick smeknamnet ”Lekfabror”. Hans namn var dock Kjell-Arne, men ”Lekfabror” fastnade.
Av mina klasskamrater från den tiden kommer jag ihåg varenda en. Deras namn, egenskaper, ansikten, på vilket sätt de fick utbrott, vad de gillade och var de bodde. Förutom en annan person vid namn Cliff så var de mina första riktiga vänner. Jag visste att oavsett hur bitter jag kunde vara på en eller i något fall flera av dem så betydde detta inte nödvändigtvis att vi tyckte sämre om varandra. Vi var för det mesta avslappnade, umgicks ofta på fritiden och hade allmänt jävligt kul.
Det var också den första skola jag stött på där undervisningen var delvis digital, någonting som vid den här tiden var relativt ovanligt, och sedan dess har jag aldrig kunnat skriva längre texter utan ett tangentbord. Positivt eller negativt får ni avgöra själva, men desto tidigare man lär sig skriva snabbt och effektivt på ett tangentbord, desto bättre. Trots detta var det otroligt klarsynt att på sex elever ha tre datorer.
I sexan fick vi dock små böcker där läraren skulle föra en dialog. Jag upptäckte till min stora lycka när jag flyttade hemifrån att jag fortfarande har kvar min. I den står bland annat att jag sällan kom i tid, ett gäng halvgalna saker som jag själv knappt kan tyda, och min lärares förundran över att jag hade sådana problem med matte.
Första halvan av Sexan började jag också trivas mindre och mindre på Eken. Det var dock inte så konstigt. En placering på Eken var som sagt inte tänkt att vara långvarig, och under senare halvan av femman och in i sexan började den sammansvetsade gruppen att långsamt upplösas och ersättas med nykomlingar. Jag såg aldrig poängen i att försöka lära känna dem. Jag skulle ju ändå sluta snart. Andra halvan av sexan skulle för min del spenderas i Södra Ängby Skola.
Det hela var faktiskt en rätt imponerande insats som skulle ske. För att jag långsamt skulle införlivas i Klass 6B skulle jag gå hälften i Södra Ängby och hälften i Eken under en period. Under den första tiden i Södra Ängby skulle jag dessutom ha en elevassistent med mig på samtliga lektioner. På det hela taget så började det hela rätt bra när jag steg in i klassrummet på vårterminen, år 2000.
Södra Ängby var för mig då en helt ny upplevelse, och inte nödvändigtvis en bra sådan. Att gå från en liten, sammansvetsad klass till en klass där jag var en fullkomlig nykomling gick inte så bra. Faktum är att det gick mer än uruselt. Jag var inte speciellt social när det kom till nya människor, och hade svårt att anpassa mig till ändrade förhållanden. Resultatet blev att jag hade en enda kompis i Södra Ängby, en kille som visade sig vara kronisk mytoman. Jag förblev dock på någorlunda goda termer med mina klasskamrater, även om vad som var skämt och vad som var allvar alltid var något hade svårt att skilja på.
Det skapar problem. Väldigt lätt, och väldigt fort.
Jag kände mig helt enkelt utanför. Jag var fortfarande van vid att klassen jag gick i skulle vara lika tätt sammanpackad och lika Social som Ekens där man såg förbi inviduella snedsteg och konstigheter. Detta gjorde också att jag var otroligt känslig för saker som egentligen är att anse som normala i den miljön. Råa skämt, practical jokes och ironiska kommentarer var bland annat det jag hade att utstå, och det är först efteråt jag insett att de flesta av dem inte var illa menade.
Må vara att jag hade väldigt mycket ”backup” i Södra Ängby. Min syster var under den här tiden en av skolans populäraste elever, och redan innan jag började hade större delen av hennes klass kommit förbi vårt hus vid ett eller annat tillfälle, och även de coola tjejerna i min klass kände jag i viss mån till på samma sätt. Vårt hus låg dessutom mer eller mindre granne med skolan – så det blev en naturlig utpost för hennes och ibland mina klasskamrater.
Det gick ett år och då vårterminen i sjuan började fick jag en ny elevassistent med smeknamnet ”Sillen”. Han hade tidigare arbetat i skolköket, men blev nu kopplad till en klass som sattes upp i skolan av en specialpedagog som hette Peter. Han var ledare för anti-mobbinggruppen och jag placerades i ett ensamt rum med tillgång med en dator då vi inte hade musik, idrott eller hemkunskap. I det andra rummet som klassen disponerade så satt några wannabekriminella som uppenbarligen tyckte det var coolt att hamna i ”Värstingklassen”.
Samtidigt började jag även glida ifrån min enda kompis på Skolan. Det blev helt enkelt ohållbart med hans lögner i längden. Den intressanta och väldigt tragiska bieffekten blev att jag genast behandlades bättre av mina fd klasskamrater, vilket jag var väldigt glad över då, men såhär i efterhand grämmer mig något.
En del av det hade säkert också med ungdomsgården Björkan att göra. De öppnade varje dag förutom onsdagar och lördagar kl 19.00 och hade en mängd aktiviteter som alla var roliga och trevliga att delta på. Jag hade på den tiden en högst berömvärd egenskap, vilket var att jag nästan helt saknade skam, vilket gjorde att de gånger de hade Karaoke så sjöng jag gärna och ofta. Mina favoriter var Eye of the Tiger (en låt jag inte ens kunnat innan jag sjöng den som Karaoke) och The Final Countdown. Tillsammans med min vana att bära en tröja som det stod ”Frösunda” (Efter företaget min mor jobbade på) så blev smeknamnet bland de som inte kände mig snabbt och uppenbart valt åt mig.
Jag skolkade och gick och simmade istället.
Absolut inte smart, men det som intresserar mig är hur det hölls fullständigt käft om det. Till skillnad från Eken som ringde vid minsta misstanke om skolk så behövde jag inte ens sjukanmäla mig för att skolka och komma undan med det i den klassen. Så vad gjorde jag med all min ”nyvunna” fritid? Som jag skrev ovan gick jag ofta och simmade, vilket gav mig tillräckligt många tillfällen för att möta nya tjejer som jag fullkomligt sumpade öppet mål med. Av hänsyn till ämnet ifråga så kan ni alltid fråga mig om de episoderna någon annan gång.
Men det var också nu som BUP i Vällingby fick upp ögonen för mig, och Aspergers Syndrom kom på tal. Det bestämdes att jag skulle genomgå en undersökning. Och jag var livrädd för den. Ingen vill någonsin frivilligt se några fel hos en själv, allra minst en osäker tonåring. Så jag ”glömde bort” att gå på mötena. And the Joke was on me. Så det hela blev visserligen fördröjt för en omgång nya tester (som inte blev klara tills första ring !) men jag fick en diagnos.
Det hjälpte inte alls.
Rörande överrens om att Södra Ängby inte kunde hjälpa till vände vi oss återigen till Kommunen som kontaktade St Örjan, samma som drivit Ekens Skola åt oss. De hittade Drakenbergsskolan och där fick jag trots brist på diagnos en plats. Utåt sett var Drakenbergsskolan en bra skola. Två elever per rum (att inte sitta ensam längre var helt klart värt att byta skola för), egen dator (vid vilket jag vant mig under åttan) och ett bra läge. Jag skulle visserligen få restid igen – till Hornstull, men det störde mig inte alltför mycket.
Men vad som hände var den värsta perioden i mitt liv.
En annan intressant detalj att notera är hur jag ändrades rent socialt. Jag var visserligen inte mer självsäker, men jag gjorde allt för att verka mer självsäker vilket för mig innebar att jag såg till att försöka ta plats, och lärde friskt från erfarenheterna med mina gamla klasskamrater från Södra Ängby genom att försöka skämta på andras bekostnad. Resultatet var ett horribelt misslyckande, och jag blev inkallad på samtal för att en elev hade blivit skrämd av mig. Jag gick i irriterad indignation ut från samtalet och vägrade röra vid ämnet i fortsättningen. Det är möjligt att om jag hade lärt mig någonting från det hela istället för att vara en idiot så hade framtida bekymmer kunnat undvikas, och en stor del av det här blogginlägget inte behöva skrivas.
Eller kanske inte.
Jag har i alla händelser ingen större lust att beskriva min tid på Drakenbergsskolan i större detalj. Hösten och Vintern var relativt händelselösa förutom en innebandyturnering och en upptäckt att man aldrig är för stor för att uppskatta en snabb pulka nerför en backe.
Till Vårterminen hände dock saker och det var ett gäng intressanta sådana. Eller för att använda en mer korrekt sammanfattning. Saker gick åt helvete. Det har en tendens att göra det med mig och skolor vilket antagligen är varför jag inte vill sätta mig i ännu en skolbänk.
Det hela berodde på två anledningar. För det första så hade min kompis förflyttats. Han och jag satt inte längre i samma rum, utan hans schema hade ändrats på order av hans mamma. Jag gick förmiddagar och han gick eftermiddagar. Det andra var på grund av en lärare som hette Björn. Jag har redan skrivit kort om min tid på Drakenberg, där jag har för mig att jag sammanfattade lärarnas insatser med ”grovt inkompetenta och olämpliga att ta hand om något livligare än en grönsak”.
Björn valde att följa med. Han fick en tillsägelse om att jag önskade vara ensam. Sedan en till. Sedan en tredje. Sedan en fjärde. Hans osmidighet och dåliga lokalkännedom befriade mig från omaket att behöva säga till en femte gång men jag protesterade högljutt när jag kom tillbaka till skolan. Britt-Marie och Kerstin lovade att tala med Björn om saken. Detta hindrade honom inte från att fortsätta försöka följa efter mig varje rast en kort tid därefter.
Den här sortens ”friheter” tog sig Björn väldigt ofta. Han hade en enerverande vana att trots att vara informerad helt gå emot de uppsatta skrivna och oskrivna regler som existerade, och många människor – jag inkluderad – har otroligt svårt för när omständigheter som normalt sett är fasta helt plötsligt inte gäller för somliga.
Det andra skälet är att jag satt ensam i ett rum. Igen.
Jag vet inte om ni haft den lyxen. För en lyx är det i någon vecka eller så. Man får massor gjort, arbetsklimatet blir trevligt med den musik man nu råkar ha och det är allmänt mysigt. När den veckan är slut börjar man till slut bli långsamt galen. Jag märkte aldrig av det i åttan – jag skolkade för mycket – men det blev märkbart nu, speciellt då Eken lärt mig att vara en social person, som behövde klasskamrater runt omkring mig, ofta med lite småprat i klassrummet.
Allt detta berövades jag.
Som tur var behövde jag inte stå ut med det speciellt länge. Fem dagar i veckan i fem månader är inte alltför lång tid, och det finns bara en händelse till från den skolan som är värd att nämna, och den belyser deras sätt att lösa problem på.
En dag hade jag ilsket stormat ut från skolan, vilket fortfarande hände på den tiden, speciellt då anledning till det ständigt gavs av Björn, samt den instabilitet som det skapar att ständigt sakna social kontakt. Jag kommer inte ens ihåg vad det handlade om, men jag hade glömt min ryggsäck i skolan. Den ryggsäcken innehöll nycklar och SL Kort och jag samlade mig, gick till porttelefonen och ringde på och bad att få komma in och hämta den. De vägrade. Jag bad att någon skulle komma ut med den. De vägrade. Jag började knacka på rutan när de slutade svara i porttelefonen. Så vad gör de? De ringer polisen.
Jag råkade ha sönder en av rutorna när jag bankade på den – men jag vet för ett faktum att de ringde polisen innan det hände. Trots att allt de behövt göra var att få ut min ryggsäck. När jag såg en polisbil svänga in på gatan stack jag. Det var rätt uppenbart att den var där efter mig och jag gick mot Tanto. Speciellt långt kom jag dock inte. De hade förväntat sig det (Två polisbilar efter en aningen irriterad tonåring är intressant för att se hur de uppfattade situationen) och skickade en piketbuss som plockade upp mig, körde mig tillbaka till skolan där jag fick tala lite mer med polisen och sedan – hör och häpna – fick jag min ryggsäck och kunde åka hem.
Det är bland det värsta användningarna av polisen jag någonsin hört, men det slutade väl, så jag ska väl inte klaga antar jag. Och ett litet tag senare hamnade jag på ett möte hos Thorildsplans Gymnasium IVAS. IVAS står för Inviduella Programmet Asperger. Och det är vad det är. Och det lät med bakgrund av Drakenbergsskolan som en underbar plats. Jag fick vara där på en testdag under vårterminen och jag stormtrivdes.
Tillåt mig bara säga att jag borde lärt mig att se tecknen vid det här laget.
När jag gick in genom dörrarna till IVAS A klassrum så satt jag återigen i ett klassrum, hade återigen klasskamrater och småprat och konversationer oss emellan var ingenting alltför ovanligt. Det var också här som jag för första gången stiftade bekantskap med Mats Carlsson. Han var våran klassföreståndare, och vid första anblicken en väldigt sympatisk figur.
Som lärare var han kompetent och visste hur man gjorde lektioner tillräckligt intressanta, och han var också en bra mellanhand som kunde förklara sociala företeelser för personer som hade svårt att uppfatta dem. Det är förresten en mycket bra egenskap i en Aspergerklass. Mina klasskamrater var alla vänliga och trevliga. De var kanske inte direkt vänner, men de var bra klasskamrater. En vän fick jag dock nästan direkt i grannklassen. Det var en väldigt social tjej som jag kom bra överens med.
Jag tror det var en månad in på terminen som den första konflikten uppstod mellan mig och en kille som hette Oscar. Oscar var lika gammal som mig, och hade en rad fler diagnoser och han fann mitt sätt att uppföra sig på aningen skrämmande. Mats försökte medla det hela, men hela terminen kännetecknades av att vi hamnade på kollisionskurs om det ena och det andra, och oftast var det jag som var orsaken. Den raka och hierarki-inriktade hållning jag haft när jag försökte göra mig populär var inte något som Oscar tyckte om. Jag vet inte om han kände sig hotad eller vad som hände, men jag vet att jag ofta var katalysatorn. Resultatet blev att jag helt enkelt undvek Oscar.
Då kände han sig utfryst av mig och det blev ännu ett samtal.
Utfryst eller inte så struntade jag fullkomligt i det och såg till att inte umgås med Oscar. Jag kom hyggligt överens med de andra på IVAS och hade gott om personer att prata och socialisera med, bland dem tjejen som nämns ovan. Jag blev kär i henne, och via omvägar fick jag höra att Oscar också hade blivit det, för hon umgicks med oss båda även om jag vill minnas att hon spenderade mer tid med mig än med honom och jag misstänker att Oscar kände sig antingen avundsjuk eller besviken över detta.
Jag antar att det måste varit svårt för skolan att förhålla sig helt neutral, även om de gjorde ett tappert försök. Det var en infekterad konflikt, och jag blev för varje samtal jag kallades in på mindre benägen att faktiskt försöka att inte stöta mig med Oscar. Jag kände att det inte fanns någon anledning till att försöka längre. Jag trodde att jag bara skulle åka dit, oavsett vad som hände. Och så började det hela lugna ner sig lite. Trodde jag.
Och i en handvändning vände skolan riktning. Jag önskar att jag kunde sanningsenligt skriva varför – med en lång rad uppräknade fakta men det kan jag inte. Det är först i efterhand via rykten från insatta och en del gissande som jag sammanfogat denna bild.
Oscars Mamma, Irene T, (Tidigare rektor för en skola för barn med ADHD och Aspergers Syndrom) hade tydligen inte varit inaktiv. Jag kan inte beskylla henne för att vilja ta handling, men hennes omedelbara handlingsplan var att hon ville få mig stämplad som mobbare och därmed få mig att byta skola. Även om Thorildsplan på nästan över en natt gick ifrån ”småskalig konflikt mellan två likartade elever” till ”Bort med mobbaren” så lade sig Mats Carlsson och dåvarande rektorn helt platta inför situationen.
Någon slags hållhake fanns på IVAS och Irene kände till den. Det är kanske inte så konstigt, då sådana här rutiner verkade vara något de var vana vid. Så jag skulle förflyttas och få enskild undervisning för att till Höstterminen börja på IV-FLEX. Denna förflyttning var ett resultat av att dåvarande rektorn gav IVAS order att lösa problemet och nästa års studierektor och min tidigare gymnastiklärare Victor Engström fick ytterligare instruktioner att jag skulle hållas borta från IVAS. Under tiden skulle Mats Carlsson försöka släta över saken.
Och för att återuppta min summering av Fakta med ett enkelt konstaterande.
De placerade mig i ett rum. Ett ensamt rum.
Jag har redan berättat för er vad jag tycker om att placeras i ensamma rum. Jag har redan förklarat vilken effekt det har på mig. Det fanns bara en tröst, och det var att jag inte satt där ensam hela tiden. Istället hade jag den bästa – om än mest inkompetenta – elevassistent jag någonsin haft.
Hon var inte kvalificerad, hon var mest oroad hela tiden, men hon var en god människa, och en mycket bra person att ha med sig under den här tiden. Det är enbart tack vare henne som den ytterligare perioden avklarades utan att jag gick och utförde det jag absolut kände för under den här perioden: Att ge Oscar en rejäl jävla snyting. Även om jag inte beskyller nu honom för det som hände så hade det känts förbannat bra. Jag tror aldrig att jag kan tacka Dilek tillräckligt mycket för att så inte blev fallet. Hon var en bra vän, och var en person som lyssnade när jag behövde det allra mest.
Inte för att det gjorde någon skillnad. Två dagar innan sommarlovet damp ett kuvert från polisen ner i brevlådan. Jag anklagades för ofredande, sexuellt ofredande och misshandel.
Sexuellt Ofredande framkallade en mängd gapskratt när jag berättade det för mina vänner och klasskamrater. Det hela handlade om ett mail som skickats från någon epostadress här eller där. Oscar spenderade mycket tid på terminens sista dagar att stolt deklarera att mailet hade kommit från Chello”. Chello på den tiden var en utbredd ISP. Av alla punkterna i anmälan så fann jag anklagelsen om misshandel mest löjeväckande. Det hela handlade om att jag inför Irene T åsyn skulle ha knuffat hennes son in i en vägg. Varför Irene inte ingrep eller att jag inte var i skolan det nämnda datumet var frågor polisen skulle få besvara.
Längst ner i polisanmälan fanns en notering om att Irene T önskade att det hela skulle leda vidare till allmänt åtal. Det gjorde mig än mer förbannad. Ungdomsbrott ska nämligen lösas under en period av två månader under optimala förhållanden. Det är svårt att inte få bilden att hon ville att en anmälan skulle gå igenom när skolans personal var otillgänglig.
Jag vet inte hur många av er som faktiskt har blivit polisanmälda, men det är enormt tärande för psyket. Det är en upplevelse som går utanpå det mesta, speciellt då jag ansåg att det fanns en rimlig chans att jag skulle åka inför domstol för det hela. Fallet fortsatte dock att behandlas under sommaren och när jag återkom till skolan för hösten så lovade Mats Carlsson och Victor Engström att allting skulle vara ordnat – jag skulle börja på IV Flex.
Två Ord: Ensam och Rum.
Ja, det var ett mycket större rum en normalt, det hade en soffa, en TV, en tavla – det var ett helt klassrum. Och jag hade det för mig själv. Helt. För. Mig. Själv.
Det, och läraren kunde komma in när denne behagade. Vilket inte var speciellt ofta, även om jag nog hade blivit mer irriterad över ständig övervakning än detta ständiga eko. Samtidigt hade Oscar blivit ihop med damen som vi båda var ute efter. Förvånansvärt nog blev jag inte så besvärad av den saken som jag kunde blivit. Det var i alla händelser inte speciellt relevant, då hon gjorde slut mindre än en vecka efteråt. Samtidigt hade vi fått nya elever i klassen och några av dem blev nära vänner till mig i flera års tid framåt – i ett fall längre än så.
Jag tror att det var det som främst räddade mig när jag satt där i mitt ensamma rum. Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om min tillvaro där. IV-FLEX hade inte satts upp ordentligt, det hade inte fått tillräckligt med resurser och användes av IVAS som en slaskhink för de elever som de ville bli av med. Förutom eleverna så behövde Kaarina Bogren och hennes kollega Tommy också tampas med den ständiga lukt av matos som salarna led av – de låg precis över skolköket.
Strax innan Halloween kom polisens svar på polisanmälan. Det blev ett unisont ”Brott kan inte styrkas” på alla tre punkterna. Och i en tvärvändning så ville Oscar som inte talade med mig alls (och vice versa) vara min kompis. Jag undvek honom, vilket vem som helst kan förstå. Problemet var bara att alla andra inte förstod varför jag gjorde det. Vår konflikt hade visserligen varit noterbar, men polisanmälan hade tills den punkten inte varit allmän känd. Så jag tvingade mig att prata med honom.
Det första vi försökte var byte av skola. Min brist på Mattebetyg förhindrade ett byte till ett av alternativen (som verkade ha lagt beslag på varenda dam i min ålder med Asperger i hela stan), det andra hade hört ryktena från Thorildsplan och ville inte ha med mig att göra. Så jag var fast på Flex. Under vårterminen på min tid på Flex hade jag vad som närmast liknande ett sammanbrott, även om det var mindre än vad ordet egentligen avser. Det hela började med att jag skulle sitta igenom ett engelskaprov, vilket jag gjorde med influensa. Jag hade lätt kunnat skicka in en sjukanmälan och fått den att gå igenom, men det gjorde jag inte.
Jag skulle nämligen skriva provet nere på IVAS. Med andra elever.
Att få göra det var otroligt viktigt för mig. Att sitta ensam i ett rum tar – som sagt – otroligt mycket på nerverna, även om man nästan tror jag borde vant mig vid det här laget. Någon vecka efteråt tappade jag all ork att göra någonting under en lektion. Jag var helt enkelt trött på allting. Hela den här historien ni läser från början till den här punkten har jag bara berättat i dess helhet en enda gång, och det var för Thorildsplans Skolsköterska under den eftermiddagen. Något senare fick jag veta att jag behövde gå fyra år totalt i skolan. Jag hade inte fått tillräckligt mycket gjort i min lilla cell på andra våningen.
Inför mitt tredje år på IV Flex bävade jag. Jag var otroligt rädd för att det skulle bli ännu ett år i ett ensamt rum, men den saken hade de äntligen ordnat. Skolformen nu mest liknade Ekens Skola – och jag gillade det. Det gick att småprata och vara social samtidigt som det gick att fokusera sig på skolarbetet. Faktum är att mina två sista år i skolan definieras inte vad vad som hände i den, utan utanför den. Händelser som verkligen formade mig till den person som jag är idag, och dessförutan skulle jag vara många erfarenheter fattigare. Varför de hände var nästan mer intressant än att de skedde. Under de här två åren var mitt största problem ett argument med två lärare om vilken Stockholms äldsta byggnad var. Jag skulle vilja säga att det är ett bevis på vilket relativt lugn som sänkes över min skolgång under dessa år. Det sagt så var de inte oproblematiska, men Kaarina Bogren och hennes nya kollega Linn Gustavsson var faktiskt mogna uppgiften. Det är mer än vad jag kan säga om andra lärare och rektorer.
Under tiden på Eken och Södra Ängby hade jag varit för ung för att kunna förändras till det bättre, och lära mig av mina erfarenheter. Eken ansträngde sig för att lära eleverna att själva ta ansvar över sina sociala handlingar. Otack är världens lön, för Ekens Skola stängdes kort tid efter att jag lämnat den.
Drakenberg hade inget intresse av att lära ut någonting om socialt samspel. Deras roll verkade mest vara att behålla personer med en diagnos, försöka lära dem någonting, och om det misslyckades kunde de alltid agera Dagis. De gjorde de åt flera elever som mycket väl hade klarat av att bli undervisade, men som inte blev det. Inte heller hade IVAS det intresset. Deras fokus var på att förhindra konflikter, och sedan repetera sina ämnen. Om eleverna var intresserade av att umgås med varandra så var det någonting de fick göra själva – lärarna skulle bara städa upp röran.
Jag vet inte om FLEX är att tacka helt för att jag helt enkelt tvingades att utvecklas, men plattformen var i alla händelser rätt att göra det på. Jag hävdar inte heller att jag är fullt socialt duglig – det är jag inte – och det vet jag inte om jag kommer bli. Men att gå i skolan med ett funktionshinder av den här sorten är inte enkelt, speciellt inte då man under större delar av den var oförmögen att förstå vad som var en retsam pik eller ett skämt, vart vissa gränser gick, vad som dög att ha på sig och liknande saker.
Jag vet inte själv vad det jag gjorde var ett resultat av min diagnos eller ungdomlig okunskap. När du går i ettan, så är det inte så stor skillnad. När du går i första ring är det all skillnad i världen.
Min skoltid var på inga sätt enkel och jag har många gånger funderar på om jag skulle vilja göra om den med allt jag vet idag. Med en sista tanke på den avgörande detaljen – Ensamma rum – skulle jag vilja säga nej.
Stark läsning. Tack för att du delade med dig.
Det är nästan så jag undrar om inte jag – som inte fick diagnosen förrän långt efter jag gick ut skola och universitet – hade det bättre. För mig var det i a f bara syndromet som trasslade, inte en massa klantskallar som ”vill hjälpa”… 😉
Mycket intressant läsning.Det är alltid intressant att läsa om andras upplevelser, och i ditt fall så var jag så fast i det att jag höll på att missa lunchen.Hur är människor funtade som sätter personer ensamma i rum, hur ska man kunna växa socialt om man inte hamnar i en social miljö?!?Starkt att orka få ner det i text./ Ola
Ja , du Jonte Myra Skribent. Jag skriver under varenda rad.Jag var nämligen med, och såg detta, försökte förhindra detta, protstetarde mot detta, tillsammansm med dig. Så här i efterhand är jag lika fascinerad som du: Hur fan VÅGADE dem? Var de inte rädda att hamna i pressen. varför kontaktade jag förresetn inte pressen? Hade det gjort skillnad?Du är en så fantastisk person. Ball – modig- rolig- intelligent- diskussionslysten. En av de mer intressanta diskussionspartner. Den som känner dig kan skatta sig lycklig. Du är en jobbig jävel, men en av en bästa människor jag har runt migMia
Vilken historia, Jonathan! Wow!Men du bekräftar min tes, att har man bara någon eller några som stöttar en och ger en kärlek, så kan man fan klara vad som helst och komma ut på andra sidan som en rätt vettig människa.Jag har träffat folk som har helt galna livshistorier, med död, misshandel, missbruk och elände, men som också har överlevt – och mer ändå.Jag har träffat flera som satt i koncentrationsläger under andra världskriget, och jag har träffat folk som har förlorat hela sin familj i krig.Och märkligt nog så kan man faktiskt överleva nästan vad som helst, och till och med bli starkare och klokare.Du har en familj som älskar dig, du har vänner, och du har ett stort varmt hjärta.Ja, visst fan är du en besvärlig människa – men vilka verkligt intressanta människor är inte besvärliga och skitjobbiga…?Jag är stolt och hedrad av att ha dig som vän.
Starkt Jonte!Jag vet en del av det helvete du/ni gick igenom. Jag räknar in Mia i det hela eftersom jag vet hur hon stred för din sak. Det finns många ”pedagoger” som inte förstår innebörden av ordet. Tyvärr allt för många. Du har blivit illa behandlad av ”förståsigpåare”, men detta till trots är du en person som jag kan lita på i alla väder. Du är en person med stor personlighet, underbar att diskutera med. Så klok och underfundig, med andra infallsvinklar som får en att tänka efter. Förmodligen är det en blandning av arv och egna erfarenheter. Du kan bli allt du vill bli och om du behöver stöd så finns vi runt dig.Vem sätter normen för vad som är normalt? Var går gränsen mellan geni och galenskap? För mig är du som en extra son och jag vill ha dig precis som du är, Jonte. Respekt!! Berit
Tack så otroligt mycket för att du delar med dig. Dett var mycket bra läsning för mig.
Väldigt bra skrivet! På mina barns skola har vi några elever som liksom du gjort verkar hoppa mellan klasserna. De har personliga elevassistenter med sig nästan jämnt och ibland får de mindre eller större utbrott. Det var väldigt intressant att läsa om dina upplevelser sett från ditt perspektiv med dina ögon och vad du upplevde, nu när du hunnit reflektera lite över det.
Ja vad säger man? Tack för intressant och delvis beklämmande läsning. Jag fick själv diagnos AS långt efter skoltiden men inser vilka (ytterligare) svårigheter jag kunnat hamna i ifall 'experterna' hade uppmärksammat mig. Min dyslektiske bror hamnade t ex i specialklasser som var rena dårhus/rövarnästen. Gjorde honom definitivt inget gott.
Stark läsning. Tack för att du delade med dig.
Det är nästan så jag undrar om inte jag – som inte fick diagnosen förrän långt efter jag gick ut skola och universitet – hade det bättre. För mig var det i a f bara syndromet som trasslade, inte en massa klantskallar som ”vill hjälpa”… 😉
Mycket intressant läsning.Det är alltid intressant att läsa om andras upplevelser, och i ditt fall så var jag så fast i det att jag höll på att missa lunchen.Hur är människor funtade som sätter personer ensamma i rum, hur ska man kunna växa socialt om man inte hamnar i en social miljö?!?Starkt att orka få ner det i text./ Ola
Ja , du Jonte Myra Skribent. Jag skriver under varenda rad.Jag var nämligen med, och såg detta, försökte förhindra detta, protstetarde mot detta, tillsammansm med dig. Så här i efterhand är jag lika fascinerad som du: Hur fan VÅGADE dem? Var de inte rädda att hamna i pressen. varför kontaktade jag förresetn inte pressen? Hade det gjort skillnad?Du är en så fantastisk person. Ball – modig- rolig- intelligent- diskussionslysten. En av de mer intressanta diskussionspartner. Den som känner dig kan skatta sig lycklig. Du är en jobbig jävel, men en av en bästa människor jag har runt migMia
Vilken historia, Jonathan! Wow!Men du bekräftar min tes, att har man bara någon eller några som stöttar en och ger en kärlek, så kan man fan klara vad som helst och komma ut på andra sidan som en rätt vettig människa.Jag har träffat folk som har helt galna livshistorier, med död, misshandel, missbruk och elände, men som också har överlevt – och mer ändå.Jag har träffat flera som satt i koncentrationsläger under andra världskriget, och jag har träffat folk som har förlorat hela sin familj i krig.Och märkligt nog så kan man faktiskt överleva nästan vad som helst, och till och med bli starkare och klokare.Du har en familj som älskar dig, du har vänner, och du har ett stort varmt hjärta.Ja, visst fan är du en besvärlig människa – men vilka verkligt intressanta människor är inte besvärliga och skitjobbiga…?Jag är stolt och hedrad av att ha dig som vän.
Starkt Jonte!Jag vet en del av det helvete du/ni gick igenom. Jag räknar in Mia i det hela eftersom jag vet hur hon stred för din sak. Det finns många ”pedagoger” som inte förstår innebörden av ordet. Tyvärr allt för många. Du har blivit illa behandlad av ”förståsigpåare”, men detta till trots är du en person som jag kan lita på i alla väder. Du är en person med stor personlighet, underbar att diskutera med. Så klok och underfundig, med andra infallsvinklar som får en att tänka efter. Förmodligen är det en blandning av arv och egna erfarenheter. Du kan bli allt du vill bli och om du behöver stöd så finns vi runt dig.Vem sätter normen för vad som är normalt? Var går gränsen mellan geni och galenskap? För mig är du som en extra son och jag vill ha dig precis som du är, Jonte. Respekt!! Berit
Tack så otroligt mycket för att du delar med dig. Dett var mycket bra läsning för mig.
Väldigt bra skrivet! På mina barns skola har vi några elever som liksom du gjort verkar hoppa mellan klasserna. De har personliga elevassistenter med sig nästan jämnt och ibland får de mindre eller större utbrott. Det var väldigt intressant att läsa om dina upplevelser sett från ditt perspektiv med dina ögon och vad du upplevde, nu när du hunnit reflektera lite över det.
Ja vad säger man? Tack för intressant och delvis beklämmande läsning. Jag fick själv diagnos AS långt efter skoltiden men inser vilka (ytterligare) svårigheter jag kunnat hamna i ifall 'experterna' hade uppmärksammat mig. Min dyslektiske bror hamnade t ex i specialklasser som var rena dårhus/rövarnästen. Gjorde honom definitivt inget gott.
[…] här inlägget är i det närmaste att betrakta som en uppföljare till inlägget om min skoltid. Den här historien är dock att anse som i det närmaste fristående; vilket alla uppföljare […]
[…] med minnen. Om ni vill ha hela historien och inte hela mitt känslomässiga bagage kring det här, läs gärna det här inlägget istället. Att skriva det hjälpte mig att lämna mycket av det här bakom mig. Jag hoppas det blir samma sak […]