Det finns en hel del att säga om Värnpliktens införande, alltifrån de som tror att den yngre generationen inte skulle klara av militärtjänst (och som historiskt sett alltid har fel), de som kallar hela processen slaveri (och därmed urvattnar begreppet) och så har vi de som tycker att det är bra att nu griper staten in och uppfostrar folket utan att tänka på att antalet värnpliktiga kommer vara en minoritet samt det faktum att det inte är statens uppgift att uppfostra barn – det är föräldrarnas. En önskan att placera sina tonårsbarn på militär grundutbildning är nog snarare grundat i en vilja om gruvlig hämnd (baserad på fyrtio år gamla föreställningar om vad Lumpen innebär) än några tankar på att barnet ska utvecklas som person.
Sedan har vi gänget – ett förvånansvärt stort dito – som såg Starship Troopers en gång på TV1000 och tyckte att konceptet med att förtjäna rösträtten med samhällstjänst inom det militära låter som en toppen idé. Det är just det jag hade tänkt att ta itu med idag för Twitter är inte världens bästa medel för att förklara en rätt komplex idé och framför allt inte när man ska förklara problemet med den. För att förklara varför det här är en dålig idé behöver vi först gå bakom kulisserna. Bokstavligen.
Paul Verhoeven regissören bakom Starship Troopers (samt Basic Instints, Robotcop och Total Recall) hade en film på planeringsstadiet som han kallade Bug Hunt at Outpost Nine – den var avsedd att vara en actionfilm som hade satiriska undertoner. När likheterna mellan manusen påpekades av någon som verkar ha grovt missförstått hela boken så valde Paul att inte ens läsa klart boken han skulle göra en film på vilket kan förklara varför han både gjorde en briljant film och missade hela poängen.
Det är värt att notera att satiren i filmen gick många människor helt förbi vilket kanske inte är konstigt i en värld där Amerikanska Flottan satte upp rekryteringsstationer i och nära biografer när Top Gun visades. Detta fick Verhoeven betala priset för genom att många helt enkelt gav honom tummen ner för vad många uppfattade som en hjärndöd actionrulle.
Vad som gör filmen briljant är att den är en fascistisk utopi. Det är inte meningen att det ska vara uppenbart att systemet knackar i fogarna, att regeringen hittar på ett krig för att ha någonting att slåss mot vilket är gemensamt för nästan alla former av fascism och att regeringens propaganda lärs ut i skolorna av framstående medborgare – i det här fallet ”Veteraner”, en term som vi ska analysera lite närmare. Vad är egentligen en veteran?
Här skiljer sig bok och film åt rejält (vilket de gör på flera andra viktiga punkter – läs boken) och jag tänker inte spendera överdrivet mycket tid på filmen utan snarare på boken. Boken definierar en Veteran som genom militärtjänstgöring eller en faksimil av detsamma visat att de är villiga att betala ett högt pris för rösträtt. Ingenting annat. Majoriteten av de som tjänstgör är inte ens soldater utan i princip gratis arbetskraft för den Terranska Federationen, framför allt inom obekväma och farliga arbeten. I filmen skrivs alla ut till soldater även om vissa får bekvämare tjänstgöring än andra. De som staten avser sig kunna undvara blir kanonmat och skickas mot gigantiska insekter på ett sätt som skulle få karaktärerna från boken att bli förfärade – de är en mycket liten, oerhört vältränad och högteknologisk styrka som alltid slåss från underläge; en bra mall för David Bergmans ”Sweden Fuck Yeah” modell!
Man kan välja att inte tjänstgöra eller sluta – men då får man heller inte rösta eller jobba inom vissa yrken. Slitningarna mellan de som är medborgare och de ”civila” är i boken stora och båda sidor har brist på förståelse över varandras ståndpunkter. John Rico själv avsåg egentligen inte tjänstgöra men formas under utbildningen på sådant sätt att när han ser en jämnårig är en av hans kommentarer att de var i rätt ålder att själva tjänstgöra.
Vad som är intressant med boken är dock hur de som förespråkar systemet (i boken) ser på det. Demokratierna har fallit efter tredje världskriget och vad som efter några generationer blivit lag ser man helt enkelt på som ”det fungerar tillfredsställande” och noterar samtidigt att många av de egenskaper man gärna tillskriver veteraner helt enkelt inte finns där. Brottsstatistiken är de samma, de är inte mer disciplinerade, de är inte utvalda och framför allt inte smartare. Deras modell handlar mycket om att man helt enkelt ska betala ett pris för rösträtten – en rätt som inte får brukas under tiden som de tjänstgör vilket om du gör militären din karriär är tjugo år. På det viset är systemet snarare mer likt de romerska legionernas efter Marians reformer; tjänstgör och du belönas med landområden.
Är det en bra idé då? Det skulle jag inte säga. En demokrati måste baserar sig på att alla människor i den är jämlika och att då införa en styrande klass låter som ett recept för ett högst ostabilt samhälle där de styrda inte känner sig rättvist behandlade. Skulle man dessutom få för sig att kopiera systemet skulle man också vara tvungen att hantera att en massa olika människor med olika förkunskaper och förutsättningar skulle ansöka om medborgarskap och regeringen skulle lagligen inte få neka dem. Det blir en jävla massa sysselsättningsterapi eller gratisarbete så länge som vi inte har ett solsystem att kolonisera.
Bokens idéer – både bra och dåliga – går inte att sammanfatta i ett kort blogginlägg; det är snarare avsett att få er att bli nyfikna, öppna upp debatten och framför allt gärna att ni läser boken och bildar er en egen uppfattning. Namnet till trots så är boken inte mycket till Sci Fi Roman utan läses bäst som en säkerhetspolitisk uppsats.