Den största pacifist jag känner är min mor. Jag brukar ofta skoja om att hennes förbud mot leksaksvapen var en av anledningarna till att jag idag har ett så stort vapenintresse men det ligger nog väldigt lite sanning i det; det fanns redan där då. I alla händelser så missade hon aldrig en poäng att hamra in för mig vad krig var för något; oavsett om jag läste ur Mats Wahs ”Anna Carolinas Krig” eller om vi tittade på inledningsscenen i ”Saving Private Ryan”.

I vuxen ålder så hade vi en period där vi ofta gick på bio; ofta med ett restaurangbesök före eller efter då vi diskuterade filmen vi skulle se och andra filmer. Inför ”Death of Stalin” så satt vi uppe på ett halvdant hamburgerhak inne på Kungshallen och hon berättade att tillsammans med sin man och vänner hade de sett ”Hacksaw Ridge”. Hennes dräpande omdöme om huvudpersonen; en sjukvårdare som vägrade bära vapen men som belönades med Medal of Honor för sitt mod var ”Han drar ju fördel av att alla runt omkring honom bär vapen!”.

Även om jag finner jämförelsen lite orättvis mot Desmond Doss så sammanfattar ändå det rätt väl om hur jag känner inför Svenska Freds och Skiljedomsföreningen. Det är inte att säga att jag har något emot pacifism; jag är av den fasta övertygelsen om att den stora majoriteten av människor helst skulle förpassa krig till något som bara finns i historieböcker, media, TV-spel och fiktiva berättelser. En motvilja inför krig är helt naturlig och är att vänta sig av de flesta sansade människor.

Problemet med Fredsrörelsens utkanter är att den knappast består av sansade människor. Hade jag velat plocka enkla poänger hade jag utan tvekan kunnat skriva hela inlägget om hur OFOG trakasserat svenska soldater både genom att hänga ut dem till fördel för främmande makt samt genom att mobba dem öppet på Pridefestivalen där resten av samhället svek genom att inte omedelbart mota bort bråkmakarna. Att de sedan bjudit in fiendens soldater för att tala om Rysslands ambitioner vilket möttes av stående ovationer visar bara en gång för alla vilken sida de står på.

När jag jobbade på Greenpeace mötte jag också aktivister som hade en oerhört naiv syn på säkerhetspolitik; specifikt en person som avsåg göra en fredsvandring ner till Aleppo från Sverige. Det här hade jag kunnat tycka vara en beundransvärd ståndpunkt om det inte var för att personen ifråga var övertygad om att inget ont skulle hända vederbörande. Argumentet var att de inte hade någon ståndpunkt i kriget utan bara ville få slut på det och därför hade ingen något skäl att skjuta just dem.

Jag väljer att ta upp det exemplet därför att ett av de två problem som Fredsrörelsen har är deras verklighetsfrämmande syn på säkerhetspolitik. Det är mycket tydligt när man läser ur pamfletten ”Gynnas inte Putin om vi nedrustar?” på Svenska Freds Hemsida där det förklaras hur man ”måste förstå att Ryssland känner sig hotade NATO av och dess expansion”. Halvhjärtat försöker man påpeka att NATOs medlemsantal utökas genom demokratiska processer men avfärdar detta med att det finns många medlemsstater kring Rysslands gränser och man drar inte något som helst likhetstecken mellan Rysslands vilja att ändra gränser med våld och nationers vilja att ha säkerhetspolitisk trygghet i Natomedlemskap.

Deras avslutning som sammanfattar att ”militära muskler och spänningar enbart leder till ännu mer spänningar” påvisar deras fundamentala tro att ett land kan undvikas att anfallas och indirekt att Ukraina har sig själva att skylla som existerar som fri nation trots att Putin inte vill det. Bristen på insikt att ett krig kan uppstå för att en part – inte båda – vill ha något som ett annat land har verkar vara helt förlorad hos Svenska Freds. Istället ska man visa förståelse för diktatorn och hans anspråk i hopp om att man kan ge denne vad de vill ha så att man kanske slipper ifrån kriget till priset av nationell självständighet och anständighet. Diktatorn säger sig alltid älska fred; han föredrar att ta över nationer utan strid.

Det andra problemet är ett arv från protesterna mot Vietnamkriget och det är en patologisk syn på att NATO i allmänhet och USA i synnerhet är det främsta hotet mot fred och frihet. Utan att gå in på alla USAs olika brister och problem så bör man komma ihåg att där finns en demokratisk mekanism för att komma tillrätta med dem. Befolkningen har möjlighet att välja sina folkvalda och göra sina röster hörda vilket gör att makthavarna behöver förhålla sig till deras vilja vilket avslutade både amerikanska insatser i både Vietnam och Afghanistan.

Trots detta anses nästan allt USA och NATO gör vara skulden till det onda och ingenstans är Svenska Freds så glada när de får skylla på USA till den grad att ryska krigshot och provokationer oftast står oemotsagda just på grund av det vi behandlat ovan. Samtidigt ser man hur en tidigare företrädare för Sveriges Fredsråd hyllar ryska styrkor och ogenerat sprider falska nyheter om att Ryssland skulle ha hittat biologiska vapen på ett sätt som hade gjort George W Bush stolt. Att det ens anses socialt acceptabelt i kretsarna att skriva dylika saker är förvånande och resten av flödet fortsätter med länkar där nästan alla bär varningen att de leder till hemsidor som står under den ryska regimens kontroll.

Svenska Freds och Skiljedomsföreningen måste helt enkelt ta itu med dessa två problem om de effektivt och tydligt ska kunna argumentera för Fred i Vår Tid. Man kan inte kräva av offret att de ska sluta försvara sig eller gå med på att ge angriparen eftergifter och ibland är enda sättet väpnat våld. Det är Europas smala lycka att Ukraina verkar bita ifrån sig rejält på den punkten för det är det något historien visat så är det att länder som kommer undan med att angripa andra ofta fortsätter med det agerandet. Svenska Freds medlemsökning – tvåtusen medlemmar på kort tid – är avslöjande på hur mycket punkt två dominerar i deras program; de ses inte som vägen till fred i Ukraina utan snarare som ett sätt att hindra Sverige från att gå med i NATO.

Svenska Freds har själva varit mycket öppna med att de ofta anklagas med att stödja den ryska utrikespolitiken men verkar helt sakna inblick i varför den anklagelsen återkommer så ofta. Istället pekar de på sin medlemsökning och tror att den är ett avgörande bevis på att de är på rätt väg trots att den i engagerande sammanhang är att betrakta som obetydlig. Sanningen är att Fredsrörelsen generellt i Sverige har visat sina rätta färger en gång för alla. Deras intresse för fred i världen sträcker sig inte längre än att de fortsätter kritisera de krafter som är den främsta garanten för att de kan fortsätta uttrycka sina åsikter och därmed ger fienden legitimitet.