Det har varit en intressant valrörelse. Intressant är ordet jag skriver för att jag kan inte förmå mig till att skriva att den bara är tragisk. Återigen framställs det här valet – precis som det förra – som ett ödesval där nationen antingen går i bitar för evigt eller höjs i evig ära och båda partierna påstår samma sak. Så jag tänkte ta det här tillfället och ta en titt på någonting som inte har med valet att göra över huvud taget. Istället ska vi diskutera lite fotografering.

I ett debattinlägg på fotosidan skriver Terje Hellesø en lång text där han ondgör sig över hur naturfotografering har ändrat karaktär, att det inte längre handlar om att ta bilder på naturen utan att man i sin jakt på berömmelse och likes köper platser i betalgömslen och tar bilder på djur som dyker upp som på beställning eller att man för den delen tar en plats på en fotosafari.

För er som inte är insatta så finns det en informell hierarki inom naturfotografering, i alla fall enligt de som titulerar sig som Naturfotografer. De som åker ut och fotograferar i naturen är högst upp och somliga av dem ser ner på alla andra. Rent formellt anser de att en sämre bild tagen på något vilt har ett högre värde än en bild tagen i hägn (dvs djurpark) och att hitta djuret eller motivet i naturen är en del av utmaningen. Av det här skälet anses det viktigt att poängtera under vilka omständigheter motivet är tagen men inte nödvändigtvis var; platser där man lätt kan se en specifik art anses ofta vara hemligheter som fotograferna vaktar; antingen för att inte störa djuren genom att locka dit fler eller för den delen för att de inte vill ha konkurrens.

Terje nedlåter sig i debattartikeln åt Gatekeeping; en vilja att definiera sin hobby på ett sätt som gör att han har kvar en naturlig och framstående plats i den. Aningen för sent för det men vi ska försöka fokusera på de relevanta motargumenten. Det bör dock noteras att enligt Terjes egen världsbild som presenteras utförligt i texten så stampar han neråt vilket är oartigt oavsett hobby. Det är tydligt att folk som åker på fotosafaris eller för all del betalar för gömslen där djur ofta dyka upp – eller i vissa fall dyker upp på kommando – inte anses stå lika högt i kurs som kända naturfotograf och bildkompositör Terje Hellesø.

Han erkänner i artikeln att han ”lockats” och att han rentav köpt tjänsten av ett gömsle men det är givetvis annorlunda, det fanns ju trots allt ett element av osäkerhet! I alla andra fall så har han enligt egen utsago låtit djuren själva bestämma när och var de blir fotograferade; en självgodhet som med tanke på hans historia är synnerligen obefogad. Att han skriver om hur han ”lockats” istället för att bara åka dit, ta lite bra bilder, ha en trevlig naturupplevelse, stödja den lokala turistindustrin och ha gjort något han gillar allt i ett är underligt. När vi besöker en ny stad så tar vi hjälp av de som bor där för att effektivast kunna se det vi vill; varför är det annorlunda när det görs inom ramen för att dokumentera natur?

En annan sak jag vänder mig mot är att han verkar de en massa bilder som ser likadana ut, på samma motiv tagna på samma plats. Jag får i sådana fall rekommendera Terje att ändra sina konsumtionsvanor inom fotografi. Om han vill se naturfotografer som ägnar sig åt att dokumentera den vardagliga naturen så får han helt enkelt styra sin egen konsumtion åt det hållet och kanske rentav lyfta fram de fotografer han tycker tar bilder värda att visa upp genom att dela deras bilder och fotoalbum. Istället gnäller han på att den stora massan som konsumerar fotografier – men som själva inte är fotografer – dras till bilder av naturupplevelser som de själva antagligen aldrig kommer att se.

Men kanske behöver han också titta på andra ställen? De bilder jag lägger upp av natur i min vardag hamnar oftast sorterade därefter. Lokalgrupper på Facebook, kanske en tweet eller inlägg i mitt personliga flöde? En bild på en fiskmås i Farsta Strand var en av mina mest populära bilder i år och det var för att de som såg den hade en personlig koppling. Fiskmåsarna hade terroriserat större delen av Farsta under sommaren och de som såg bilden kunde relatera.

Intressant nog verkar Terje dessutom utgå från att tillfälle att ta en bra bild automatiskt leder till en bra bild. Det är knappast en korrekt bedömning. Rätt utrustning, rätt mentalitet, en vision för hur bilden ska bli, tålamod och kunskap är alla viktiga komponenter för att man ska ta en bra bild. Till skillnad från vad många lekmän tror är fotografi långt mer än att bara trycka på en knapp men med tanke på hur Terje raljerar om personer på safaris och betalda gömslen verkar han själv ha glömt bort det. Det tycker jag är konstigt; när jag går igenom Terjes fotoalbum på hans blogg ser jag är en säregen stil som tydligt visar att olika motiv kan gestaltas på olika sätt.

Ett bra exempel är något som Terje antagligen skulle anse vara en fotosafari. Jag åkte under min semester på Gran Canaria på två båtturer för att se vilda delfiner. Det finns ingen garanti att se dem men jag hade tur och fick se delfinflockar båda gångerna. Första gången så blev mina bilder skräp, jag hade inte rätt objektiv för omständigheterna och jag kunde inte följa objekten snabbt nog från den snabba båten. På den andra utflykten hade jag lärt mig, tog med en lättare och snabbare glugg och kunde därefter ta helt okey bilder på en delfinflock ute i Atlanten.

Jag visste vad jag behövde göra för att kunna ta bilden när jag varit med en gång; min erfarenhet var avgörande för att jag inte skulle göra samma misstag en gång till. Detsamma gäller för fotograferna på safari och gömsle. Ja, många kanske tar bra bilder. Men räknar Terje också de som tar dåliga bilder med samma förutsättningar? Ser han ens de bilderna eller försvinner dem från flödet för att de inte fått tillräckligt med likes? Eller ser han bara de bilder som han tycker är bra nog att i hans eget sinne konkurrera med honom själv och därför försöker hitta brister i dem för att motivera sin plats uppe på den väldigt höga bildliga hästen.

Slutligen argumenterar Terje också om att fotografering ”nu för tiden” handlar mer om listplaceringar vilket är en aningen udda position från en person som själv en gång i tiden fått flera titlar och priser för sina verk. Han om någon borde förstå känslan av att faktiskt vara bra på något och att få erkännande för det utöver släkt och vänner. Men istället säger han sig stå på naturens sida; mot alla försök att vinna tävlingar, priser och erkännande, inte emot betalgömslen (trots att han utpekat dem som problematiska) utan anser dem snarare vara ett symptom för ett problem jag är rätt övertygad om inte existerar i större utsträckning. En bra fotograf blir det tack vare kunskap och erfarenhet, utan det blir bilderna helt enkelt inte bra.

Den person som ger sig in i fotografering – eller har likes och vinst i tävlingar som främsta drivkraft – kommer alltid kämpa i motvind, alltid behöva överträffa sig själv och alltid behöva hitta några nya vyer. Jag tror den sortens människor är i minoritet, inte majoritet helt enkelt för att det kostar pengar och energi att vara så pass tävlingsinriktad. Foto är känsligt för nycker och och trender och blir för en sådan person bara en källa till mycket frustration.

Jag är frestad att raljera utförligare om den skandal Terje var involverad i för några år sedan men i ärlighetens namn ska jag inte behöva det och jag tror det skulle ta fokus från den poäng jag försöker göra. Hans argument håller inte om han så vore världens mest hederliga naturfotograf. Alla går in i hobbyn med olika mål och den enda måttstock man bör förhålla sig till är sin egen.