Det här inlägget är i det närmaste att betrakta som en uppföljare till inlägget om min skoltid. Den här historien är dock att anse som i det närmaste fristående; vilket alla uppföljare tydligen bör vara nu för tiden.

När jag sprang jublande ut från Thorildsplans Gymnasium för att sedan vänta i en halvtimma på att träffa de som väntade på mig så skrek jag; precis som mina kamrater gjorde. Jag är inte säker av att alla gjorde det av äkta, ren och skär glädje men jag vet att jag gjorde det. Äntligen slipper jag det här stället. Platsen där jag spenderat fyra år och alla dåliga minnen som ibland gjort att jag hatade att titta på den gamla gula tegelbyggnaden. Dess lukter, dess personer, alla som fanns däri skulle jag inte få se igen. Nu skulle jag ut och göra någonting produktivt.

Att åka hoj med pappa räknas som produktivt, jag lovar! Juni 2007.

Jag ville jobba.

Givetvis hade jag ingen som helst aning om hur man fick ett jobb, inte på riktigt i alla fall. Så jag gick till Arbetsförmedlingen; en speciell sådan som arbetade med folk som hade mina problem. Det besöket ledde till att de förklarade att de skulle stänga butiken för att gå på semester. Man tycker att deras semester kanske inte borde läggas direkt efter skolavslutningen; då folk antagligen är mest angelägna att söka deras tjänster. Det är i alla fall vad jag tycker låter logiskt. Men nej då, kom tillbaka efter sommaren var deras besked.

Så jag gick till den vanliga arbetsförmedlingen. Det gick som man kanske kan gissa. Jag gick på ett möte som var en ”utbildning”. 29 personer var uppskrivna. Den enda som dök upp var jag. Två timmar senare hade jag inte fått veta någonting som jag inte redan visste, och att kalla det hela ”utbildning” är en ren förolämpning mot ordets innebörd.

På den här tiden hade jag ett boendestöd. Lite konstigt, då jag fortfarande bodde hemma, men min mamma envisades med att ett boendestöd skulle vara bra för mig. Där hade hon fel; vi ordnade egentligen bara med en enda sak; och det var det jag skulle berätta nu. I övrigt så anser jag såhär efteråt att allt det gjorde var att få mig att aldrig ta personligt ansvar, utan att jag ständigt behövde hjälp, en ovana det tog mig ett tag att bli av med. Men nog om det.

Boendestödet fick jag via ett bolag som heter Frösunda Assistans och de var för mig inte helt okända. Min mor hade jobbat hos dem, och ni kanske kommer ihåg ifrån den tidigare berättelsen att jag brukade bära deras oförskämt bekväma tröjor under högstadiet. I alla händelser så var en av uppdragsrollerna för boendestödet att hjälpa mig hitta ett jobb eller en praktikplats. Hon föreslog Frösunda Greenteam som på den här tiden skulle startas upp på Skepptuna Golfklubb.

På pappret var detta en utmärkt idé för mig. Ett jobb där man fick en yrkesutbildning, fick köra coola fordon och vara ute mycket tyckte jag lät bra och jag såg det som ett jobb – även om det egentligen inte var mer än en praktikplats. För att mildra den senare biten utlovades även hjälp med jobbansökan vid färdigutbildning. Tanken var – som jag förstod det – arbete under sommaren och studier under vintern; en årstid då större delen av Golfsverige tycks lämna landet och banorna ligger i dvala.

Så vi åkte på ett studiebesök. Hela vägen med bil och jag tyckte stället lät awesome. Personalen på plats var trevliga, toleranta och nyfikna och jag åkte runt och fick se banan. Det bestämdes att jag skulle bli Skepptuna Greenteams första deltagare redan där och ett datum sattes då jag skulle börja jobba. Datumet kom och jag åkte ut till Märsta där jag stod och väntade på skjutsen i form av Greenteams personal. Vi åkte och införskaffade arbetskläder och min chef ”Robban” fällde kommentaren att jag såg väldigt proffsig ut i mina nya byxor, skor och jacka.

Det som var Skepptunas stora styrka, det var också det som först motsvarade mina förväntningar, och då menar jag inte det stora antalet coola fordon de hade. Jag gavs en rätt stor individuell frihet att slutföra mina uppgifter. Oftast visade det en gång, varpå du förväntades komma ihåg och sköta uppgiften – även om det alltid gick bra att fråga. Det var ett sätt att arbeta på som passade mig väl.

Det var dock på första dan som jag fick en känsla av det som skulle komma att bli det stora problemet med arbetet, och det var restiden. I teorin skulle det ta en timma och en kvart att åka till Skepptuna. Jag skulle gå upp, jag skulle åka Tunnelbanan från Islandstorget till St Eriksplan där jag skulle byta till Pendeltåget mot Märsta där jag skulle stiga av och invänta bilen till själva golfbanan. Det var väldigt sällan som detta faktiskt fungerade utan det var snarare två timmars restid som man fick utgå ifrån då saker sällan timade varandra, tåg kom inte i tid etc. Hemvägen var alltid värre än ditresan för på ditresan tog man alltid samma tåg. Det kunde man aldrig göra på hemvägen.

07.15 – Islandstorgets Tunnelbanestation, 7 Oktober 2007

Följaktligen var jag ute ur huset 07.30 och hemma nästan tio timmar senare, vid fem på eftermiddagen. I början tycker man inte det här är speciellt allvarligt. Man ser till att packa ner böcker helt enkelt – eller ljudböcker som blev min stora upptäckt under den här tiden.

Min andra dag på Skepptuna visade på ännu en brist i systemet. Tanken med Greenteam var att vi skulle sköta oss som på vilket arbete som helst, men en anställd skulle alltid vara på plats för att kunna medla och förklara saker som skulle kunna uppstå på grund av våra diagnoser.
Vederbörande började med att följa efter mig när jag påbörjade dagens arbete. Sade inte till, förklarade inte varför, utan bara följde efter. Det blev lite konstigare när hon undvek min fråga om varför hon följde efter mig utan istället var av åsikten att jag inte skulle ifrågasätta.

Kort sagt, Greenteams personal gick rakt emot det som jag tyckte var Skepptunas stora styrka – att lära sig arbeta självständigt. Jag gissar att de hade tråkigt – så länge jag var enda personen som de hade ansvar för där så fanns det väl inte sådär jättemycket för dem att göra. Jag kommer inte ihåg deras namn – huruvida det är positivt eller negativt beror på vem av dem du är, för den ena har jag en hel del gott om att säga, men inte den andra. De kommer i alla händelser att refereras som Handledare i fortsättningen. En av Handledarna förstod min frustration över att någon bara satt och stirrade på när jag jobbade och hjälpte till – vilket var trevligt; framför allt när man ska rensa ogräs ur bunkrar.

Så gick det några månader. Den här perioden var mycket trevlig, och levde väl upp till den bild jag hade av hur det skulle vara. Restiden kändes inte sådär jättesvår men jag tror jag borde sett tecknen redan här. Min rutin när jag jobbade på Skepptuna var nämligen rätt enkel; vakna. Ät frukost, kolla mail och surfa lite. Sedan åka till jobbet, dricka kaffe, få dagens arbetsuppgift, jobba, äta lunch (i början åt vi på restaurangen, senare tog vi med egen mat), jobba och sedan åka hem. Äta middag och sätta mig och spela World of Warcraft. Vännerna jag hade där var de enda jag hade tid för. På lördagar spelade jag Airsoft – något jag misstänker var viktigt för mig för att få ut min frustration – och söndagar vilade jag.

Airsoftspel, 7 December 2007.

Det var som sagt inte något större problem under den första tiden. Jag kände mig bekväm med de andra anställda och arbetsuppgifterna, fick lära mig att misstag oftast inte var hela världen även om du nu lyckades köra fast Bunkerråttan i en bunker. Det var nog inte förrens runt hösten som jag faktiskt på allvar började påverkas av hur mitt liv såg ut, även om jag inte förstod det då. Jag hade inte tid att träffa mina bekanta, nästan ingen tid för Piratpartiet och sannerligen inte tid att göra något annat än att jobba. Jag var helt enkelt för trött när jag kom hem om kvällarna, trots sex timmars arbetsdag. Under hösten började också en annan person på Greenteam. Vi kom tillräckligt bra överens vilket var det som spelade någon roll.

Än så länge var det hela mest som vilket jobb som helst, men det var framför allt efter nyår som det började bli besvärligt. Utbildningen som det hade talats om blev det inget av, och istället fick vi sköta alla sorters ströjobb som fanns tillgängliga. Mitt blev att slipa bolltvättar och senare att fixa möbler. Under den här perioden var jag allt oftare borta av olika skäl. Dessa skäl hade en och samma sak gemensamt. De var för det mesta påhittade så att jag skulle slippa åka till jobbet. Detta var inte så konstigt, för att fixa möbler och slipa bolltvättar var inte speciellt roligt arbete. Av de båda sakerna var de senare absolut värst, då man stod i en ouppvärmd del av en lada och med munmask på arbeta – med slipen som drunknade alla försök att spela någon slags musik.Och till slut pallade jag inte det hela.

Jag är inte säker på att jag ens då visste vad det var som hände och jag är inte säker på det nu. Allt jag visste var att jag var trött, ville ha luft och ville ut ur lokalen. Så jag satte mig i snön och tittade ut över golfbanan. Hur länge jag satt där vet jag inte, men till slut kom en av Handledarna och sade att det var lunch. Om mitt minne av händelsen stämmer så skulle jag i sådana fall satt där i 45 minuter, utan att ens ha reflekterat över att det gick tid. Det var helt enkelt bara trevligt att låta hjärnan leka fritt, att inte behöva fixa möbler, att inte behöva stå i ett rum utan ordentlig ventilation.

Och jag tror den tanken fastnade i mitt undermedvetna. Den fanns inte i mitt vakna medvetande, det är jag säker på. Men jag är säker på att jag försökte hitta ett sätt att slippa ifrån den livsstil som mitt jobb hade placerat mig i. Jag träffade inga vänner, all ledig tid var antingen Airsoft, World of Warcraft eller sova och jag började bli alltmer slarvig på arbetet. Det var helt enkelt inte hälsosamt.

Himlen över Skepptuna, okänt datum 2007.

På något sätt lyckades det hela lösa sig. Jag var inte medveten om att det var det jag gjorde, men jag provocerade fram ett gräl med min chef. Det var synd om honom, för det var egentligen inte hans fel; men det fick bli katalysatorn. Jag förklarade att en arbetsuppgift inte gick att utföra inom tidsram och varför det inte gick. Resultatet blev att jag fick höra en lång tiriad om att jag hade fel, varför jag hade fel, hur ofta jag hade fel och hur mycket min generation skulle lyssna på de som visste något.

Jag visste att var det någonting jag inte tålde, så var det att höra att jag hade fel när jag – intressant nog  – visste att jag hade rätt. ”Okey” sade jag och ställde mig upp. ”Jag är klar här. Vi syns inte i morgon” sade jag och gick ut genom dörren. Jag sade inte ens hej då. Jag tog mina saker och gick utanför dörren och satt i bilen i två timmar tills det var dags att åka till stationen med de andra deltagarna – dels min tidigare kollega och en person som var där på sin första dag.

Handledaren frågade mig om det var svårt att höra allt det jag fått höra. Jag svarade henne inte, vilket kanske inte var så konstigt. Hon hade nämligen stått precis bakom mig och hon hade inte sagt ett ord. Låt mig förtydliga. Det var hennes jobb att ingripa i sådana här situationer och det hade hon inte gjort. Hon tog mig heller inte på allvar när jag sade att jag ville sluta. Det var först när hon undrade varför jag inte kommit till jobbet nästa dag som hon förstod att jag faktiskt ville sluta på riktigt.Och det såg de till att jag gjorde.

Sättet det gjordes på är ett av de mest vedervärdiga jag varit med om.

För er som inte vet om hur en sådan här plats fungerar så går den via kommunen; via en person som kallas ”LSS Handläggare.” De flesta personer har inte samma handläggare två gånger om de bor i en tillräckligt stor kommun och Bromma Stadsdelsnämnd var riktigt duktiga på att bränna ut sina handledare. Via den här får man ansöka om Daglig Verksamhet i annan kommun, vilket detta gällde då Skepptuna låg i Sigtuna. Slutresultatet är att det kostar pengar; precis som det mesta annat här i världen.

När jag anlände vid Bromma Stadsdelsnämnd en morgon några dagar efter att jag slutat så var det med tanken att detta skulle innebära att jag skulle få förklara varför jag slutade och skriva under ett papper. Det var inte riktigt så det gick till. Handledaren – som av någon anledning av med på mötet, i form av Frösundas representant antar jag – började med att förklara hur samarbetsovillig jag varit och fortsatte med att rada upp en hel del saker varav samtliga påstods vara mitt fel. Jag slutade lyssna ungefär fem minuter in utan tänkte bara att det var bara att uthärda detta också. LSS Handläggaren gav mig sedan en avhyvling som gick ut på att jag kostat kommunen pengar och att det hade varit oansvarigt av mig att slösa bort chansen till ett jobb. Jag hade antagligen med en enkel fråga (”Varför står det i rapporten för en månad sedan att allt går bra?”) kunnat skapa tillräckligt med tvivel för Handläggarens version, men jag orkade inte. Jag ville hem och sova.

Januari 2008 till Maj 2009 är en tidsperiod som jag nästan slår samman. Jag var beroende av World of Warcraft och spelade spelet i det närmaste maniskt. Jag utpressade min mamma och min plastpappa på en resa till London så jag kunde få ett miljöombyte (utpressade är starkt sagt, jag förklarade att eftersom de var i Las Vegas skulle jag få åka till London för de pengar jag betalade i Hyra) och jag träffade nästan inga nya bekanta över huvud taget. Att börja jobba igen fanns inte ens i min tankevärld. Jag ville helt enkelt inte. Varför visste jag inte och det vet jag ännu inte; men jag vet att jag höll på att bränna ut mig. Intressant nog så tror jag inte det var själva jobbet som var problemet, utan snarare den långa och krångliga resvägen.

Thunderwolfs in London, Februari 2008.

Det hela gjorde i alla fall att jag enbart gjorde symboliska försök att ta mig ut på jobbmarknaden igen, och när jag återigen försökte ta mig in på den i Februari 2009 så var det med en golfbana som låg mycket närmare och efter det började det hela bli den vansinniga blandning av en massa olika saker som kännetecknar min livssituation idag.

Oavsett vilket så hade jag i alla fall lyxen att lära mig en hel del om mig själv och mina begränsningar på Skepptuna. Det var olyckligt att jag inte såg det hela tillräckligt för att kunna hantera det, men livsstilen jag hade hade jag nog inte kunnat hålla gång i alla fall. Möjligen hade jag kunnat ändra någonting, men som Thrall säger – aldrig ska man gå ner den lockande vägen som börjar med orden ”om ändå bara.”