Det finns saker man får tolerera om man ska vara på Internet. En av dem tenderar att vara att folk generellt sett inte beter sig som i verkliga livet – bristen på kroppsspråk och avsaknaden av personlig koppling gör att det är betydligt lättare att se en annan människa som en avatar för en åsikt man ogillar snarare än en annan människa med avvikande åsikt. Jag är inte immun mot det själv utan är lika god kålsupare, framför allt på Twitter. Just där har jag gått och blivit en avatar som förespråkar NATO vilket tillsammans med den grupp människor jag diskuterar med brukar kallas Försvarstwitter och vi hade rätt roligt åt den saken till den grad att vi tryckte upp enhetsmärken som det stod Försvarstwitter på efter att Ann Linde avfärdat hela gruppen människor som betalda lobbyister vilket hennes svans plockade upp och fortsatte springa med.
Det är dock inte den ministern vi ska prata om idag. Istället ska vi diskutera en företeelse som till och med en gammal försvarsminister ägnar sig åt när han finner det passande. Det hela gäller en intervju gällande Mikael Odenberg som öppet avgick i protest mot nedskärningar i försvaret; en hedervärd handling som visade att han tog sitt arbete som Försvarsminister på allvar. Mindre hedervärt är dock hans nästa ord där han säger att Reinfeldt betedde sig ”Ganska autistiskt” när han får frågan hur dåvarande Statsministern reagerade på hans avgång och använde sig därmed av ett skällsord som är vanligt och accepterat på Internet till den nivå att jag slutat reagera på det utom i speciella fall.
Vi kan ju här inflika att det är möjligt att Oldenberg inte är medveten om att termen kan användas som skällsord utan istället avsåg att Fredrik Reinfeldt i sitt beslut var principfast och ville inte ändra sig utan ansåg sitt beslut vara helt korrekt eller att dåvarande Statsministern argumenterade tydligt, logiskt och med en övertygelse på en nivå han fann irriterande. Båda de två sakerna; en förmåga att agera med brinnande övertygelse om att ha rätt och andra fel och ge fan i vad andra tycker är typiska för autister. Hur långt man kan komma med en sådan syn på världen är Greta Thunberg ett klart exempel för. Folk må göra narr och memes av hennes ”How dare you” tal men hennes arbete som en argumentativ kraft har utan tvekan rötter i hennes diagnos och ingen kan tvivla om att hon varit effektiv i sitt arbete att upplysa om hur hon ser på sina kärnfrågor och flertalet på det autistiska spektrumet jag känner är likadana, inklusive jag själv även om jag personligen föredrar argumentation i skrift.
Men vi kan nog utgå från att det inte var det fd Försvarsministern menade.
Användningen av Autistiskt som skällsord grundar sig i en mycket kränkande syn på personer med diagnosen som i sin tur är baserad på de negativa egenskaper diagnosen kan medföra. Myten bygger på att dessa anses som oförmögna att ta känslomässigt ansvar utan reagerar vilt eller utåtagerande på ett ologiskt vis; oftast med gråt eller ilska. Den har inte mycket med verkligheten att göra, i alla fall inte i det sammanhang som presenteras ovan. Så var kommer den här synen ifrån? Samma syn som jag mötte under min skoltid och som vissa organisationer som Autism Speaks fortsätter kränga vilket är att Autism i själva verket är en förbannelse där andra behöver ta hand om personen med diagnosen; att personer med diagnosen är oförmögna att prata för sig själva eller ta hand om sig och därför behöver beskyddare.
Det är visserligen sant att många autister behöver stöd eller hjälp i sin vardag eller metoder för att strukturera den men alltför ofta har jag personligen mötts av personer som tror att vad jag i själva verket behöver är att inte uppvisa några symptom så att detta inte kränker de neurotypiska bland oss eller att mina problem kommer försvinna med tiden utan att man försöker göra något konkret åt dem. De har ingen förståelse för att det är fel metod och att det riskerar skapa stor stress, mental nedstängning eller sk ”meltdowns”.
De flesta negativa skildringar av autism och därmed också användningen av ordet som skällsord grundar sig ofta inte på vad Autism är utan snarare vilka termer det tar sig när en person med diagnosen passerar långt bortom sina gränser. Eftersom detta är individuellt har det skapat villfarelsen att det bara är för att en person ”inte får som de vill” men det är fel; de tre ovanstående exempel på reaktioner jag beskrev ovan kräver alla tre att man gått rätt långt på fel sida gränsen för att det ska bli ett problem. Det är därför att hitta fungerande metoder är så viktigt; framför allt för vuxna autister som ska lajva välfungerande på daglig basis.
Det här blir dock svårare när folk i allmänhet har en konstig eller felaktig bild av vad Autism är. Jag har varit öppen med det på mina arbetsintervjuer och jag är väl medveten om att det skapat problem med mig att få jobb, vid mer än ett tillfälle har intervjun avbrutits och personen på andra änden sagt att de inte vill ha någon med ”svårigheter”. Att de inte har någon aning om vad mina svårigheter är spelar ingen roll; de har fått sin bild och det är i slutändan en bild som bara stärks ytterligare av att en ignorant fd minister använder diagnosen som skällsord och att en journalist okritiskt citerar det i sin artikel utan några som helst följdfrågor. Det är synd att vi inte kommit längre än så.