Den 3 Mars 2022 släppte tidningen Flamman en artikel vars syfte var att ge tio argument om varför Sverige och Finland inte borde gå med i NATO. Om vi bortser från att det är konstigt att de vill säga åt Finland vad de ska göra så tänkte jag ta lite tid att bemöta Flammans argument. Jag kommer inte återge deras argument; enbart skriva ner mina svar på dem. Jag vill dock för ordningens skull säga att Flamman gjort ett bra jobb med att låta olika åsikter komma till tals; både de jag håller med om och de jag inte håller med om.
1: Det är helt korrekt att den viktigaste uppgiften för utrikes och försvarspolitiken är att med diplomati bygga trygghet och samarbete på jämlika vilkor. Problemet är att detta inte alltid är möjligt. Det finns stater som inte är intresserade av en sådan maktstruktur och vi har en av dem i vårt närområde. De länder som vi kan bygga trygga samarbeten med känner sig trygga för att de har slutit sig samman i en militärallians. Den alliansen är garanten för den politik som författarna beskriver.
2: Författarna sprider återigen myten om att Sverige skulle vara alliansfritt. Det är vi inte, dock så är den allians vi har via EU Medlemskapet otydlig och dess implementering är därför tveksam. Det bör också sägas att historiskt har alliansfria stater som nedrustat aldrig klarat sig väl när oroligheter bryter ut. De brukar få offra sina medborgares liv, sin frihet eller sina principer.
3: Författarna skriver här att Artikel 5 skulle ”tvinga oss” att delta militärt om en annan medlemstat angrips. Det här framstår som egoistiskt; rimligtvis måste de tycka att Sverige skulle ha rätten att få militärt stöd om vi angreps men de verkar inte lika sugna på att Sverige ska ge sådant stöd. De verkar också anse att ett medlemskap i NATO ökar risken för att kärnvapen används trots att det bästa försvaret mot kärnvapen är vetskapen att användning innebär att du själv blir angripen med dylika.
4: Sveriges deltagande i Afghanistankriget beskrivs som en katastrof som kunde förutses trots att Sverige dragit bort sina soldater då Talibanerna återtog makten. De insatser som utfördes av svenska och finska soldater kan knappast betraktas som en katastrof; de hade hög effektivitet och låga förluster. Gällande deras argument om NATOs insatser i Serbien 1999 och Libyen 2011 så handlade båda insatserna om att stoppa galna ledare som aktivt mördade stora mängder människor. Det är intressant att man i viljan att använda insatserna som argument glömmer bort att de hade ett berättigande.
5: Ett medlemskap i NATO kan enbart förbättra våra möjligheter att påverka organisationen gällande klimatkrisen och andra ekologiska katastrofer. Som det är nu står vi utanför och har ingen möjlighet att påverka. Tycker man att klimatkrisen är ett allvarligt hot bör man ha som mål att ha möjligheter till inflytande där man kan. Faktum är att NATO med sin transport och logistikkapacitet är en organisation som kommer ha en unik möjlighet att vara effektiv om Klimatkrisen skulle bli värre.
6: Författarna – som fortsätter tala å Finlands vägnar – anser i sin kanske konstigaste punkt att en förtroendeskapande åtgärd är ”opartisk rapportering av alla sidors perspektiv”. Det vore falsk neutralitet och innebär Sverige skulle bejaka öppet orimliga krav som en ståndpunkt som måste beaktas. Ett bra exempel är den kravlista som Ryssland släppte i December som skulle beröva Svensk och Finsk handlingsfrihet inom säkerhetspolitik; ett krav inget land någonsin skulle gå med på frivilligt. Trots det vill författarna att sådana krav skulle bejakas ”opartiskt” vilket jag finner djupt oroande.
7: Författarna hävdar att Sveriges värdlandsavtal står i strid med vår alliansfrihet – men Sverige och Finland är tack vare sitt medlemskap i EU inte alliansfria. Vi har formellt en allians med EU. Man ser också att man vill ha en ny Helsingforskonferens. Varför ställer jag mig frågande till; den tidigare har fungerat som riktmärke länder emellan i Europa och de länder som inte följer den gör så frivilligt. Att författa en ny som dessutom uppmuntrar till nedrustning är en dålig idé; kräv istället att konventionen från 1975 följs av alla signatärer och av de stater som ärver dem.
8: NATO har inga globala intressen. Pakten fortsätter att enbart gälla i Europa och Nordamerika.
9: Det säkerhetspolitiska läget i Norden och den allmänna uppfattningen om det är inte resultatet av en tankesmedja utan en omvärdering av Rysslands vilja att använda hot, hybridkrig och andra metoder för att uppnå resultat. Mot den bakgrunden är det konstigt att författarna skriver att de inte vill bli anklagade för att gå Kremls ärenden. Jag har misstanken att de som fått höra det inte är personer som rimligen kritiserat NATO men jag avser inte kommendera frågan ytterligare utan helt enkelt hänvisa till det jag redan skrivit om falsk neutralitet i punkt 6.
10: Det här är snarare ett önskemål än ett argument med implikationen att det som författarna skriver är bästa sättet. Rent personligen har jag svårt att se hur svenskt och finskt medlemskap i NATO kan påverka vad författarna skriver om mänsklighetens överlevnad…