Valtider. Plakat som förfular offentliga utrymmen, politiker som gnäller på saker deras egna partier är ansvariga för och givetvis valfläsk. Den bacon som är av bäst kvalité är givetvis de bevingade orden ”mer i plånboken” men det finns faktiskt ett löfte som verkar fungera bättre än att väljaren ska få det bättre. Det är att någon annan grupp ska få smaka på samhällets vrede på något nytt och föga förtroendeingivande sätt. Jag talar givetvis om hur samtliga partier den här valrörelsen – framför allt de som nu efter valet vill bilda regering – vill visa exakt hur tuffa de är mot brottsligheten.

Det är en aningen annorlunda ingress än den jag tänkt mig, egentligen hade jag tänkt skriva några rader om hur kommentarsfält fylldes av hånfulla inlägg om att brottslingar inte förtjänade att få rösta efter att man publicerat ett inlägg från Kumla som visade hur de intagna där röstade. Rent personligen tycker jag att det är tecken på en sund demokrati att alla har rösträtt. Att rösträtten enbart begränsas av ålder och medborgarskap är en garant för att den inte kan begränsas på grund av politikers nycker. Om vi skulle rucka på den principen gällande dömda brottslingar skulle det bli mycket lätt att motivera varför andra inte skulle få rösta och helt plötsligt är vad som är en fundamental del av vårt samhälle något som finns på nåder.

Problemet med detta är att personerna som förespråkar det aldrig någonsin förväntar sig att de ska drabbas av det själva. Det är hela grejen. De ser inte att deras villkorliga dom för trafikbrott, ekonomiska brott, skatteflykt eller något annat de ”egentligen” inte tycker är ett brott också ger dem den där stämpeln som skulle kunna att de själva förlorar en rätt de höll som självklar. I sammanhanget kan också nämnas termen jag brottats med på den här bloggen i ett bra tag nu och det är ”utan brottsmisstanke”. Polisen försvarar ofta de här förslagen med att ”ja, men det kommer ju finnas informella brottsmisstankar” eller ”det är bara för att jaga gängkriminella” men lagen som koncept gör att den inte kan begränsas. De som hoppas att ”de andra” ska drabbas kommer förr eller senare själv bli drabbad och då antagligen visa en bristande förståelse över varför just de ska utredas.

Problemet med tvångsmedel av det här slaget är att när de missbrukas eller appliceras fel så skadas förtroendet för hela rättsväsendet. Se bara på fallet Karl Hedin där det verkat gått så mycket prestige i fallet från utredarnas sida att man gått långt över gränsen för vad som kan anses vara rimligt. Åtalet innehåller utpressning av eventuellt vittne (när hon inte längre ville vittna blev hon en del av åtalet), upp till fem veckor i häkte, en begäran om företagsbot som enbart kan tolkas som repressalier för att den åtalade påpekat felaktigheter i processen och en bevisligen olaglig telefonavlyssning där man visserligen fann det vara tjänstefel men tydligen inte tillräckligt för att utdöma påföljd. Vi pratar om en åtgärd där flera personers frihet och rykte kunde stå på spel och att missbruka det blev en verbal smäll på fingrarna. Knappast något som avhåller polis och åklagare från att inte göra det igen om de finner det nödvändigt.

Ett annat bra exempel är Sverigedemokraternas förslag om att göra mottagare av kommunala bidrag arbetspliktiga. Det här låter som ett bra förslag om din bild av bidragstagare är att de bor i storstadsförorter, har massor av barn och inte arbetat en dag sedan de anlände till landet; sätt dem i arbete bara! Statistik visar dock att flest bidragstagare procentuellt finns i bortglömda kommuner ute på landsbygden; resultatet av en dåligt skött politik som inte värnat om våra mindre samhällen. När de här personerna av missnöje eller tro på att saker ska förändras röstar på Sverigedemokraterna så tvivlar jag på att de vill att de själva ska behöva delta i en kommunal arbetsstyrka av slavar som får förmånen att söka bidrag istället för att få skälig lön för arbetet. Ni kan ju för övrigt gissa hur engagerade kommunerna kommer vara att göra sig av med så billig arbetskraft.

I rättvisans namn skall det sägas att när jag frågade Sverigedemokraterna om detaljer om det här förslaget ”kunde de inte hitta det” men det står på sidan 18 i deras Valplattform 2022 så det är möjligt att de insåg att förslaget – liksom den där hemska grafiska profilen med rosa text – var dåligt och därför inte längre vill kännas vid det men då får de också stryka det ur sin plattform. Det finns också personer som vittnar om den sk Uppsalamodellen där motkrav kan ställas för bidrag men det tycker jag ärligt talat ska sluta vara en grej. Om du har ett arbete som ska utföras ska kommunerna betala ut lön för det. Ingen kommer någonsin få bättre förutsättningar att ta sig ur bidragsberoende om de samtidigt måste ägna sig åt sysselsättningsterapi eller slavarbete.

På riktigt, nästa gång ni hör att någon annan grupp ska drabbas av en sanktion eller kunna utredas utan misstanke eller behöva gå i slaveri för att myndigheten de jobbade på flyttade till Stockholm, fundera bara ”skulle jag vilja att det här drabbade mig”. Fundera sedan hur det skulle kunna drabba dig. Den tankeövningen skulle väldigt många politiker uppenbarligen behöva göra för att förstå att deras förslag är orimligt repressiva och kommer slå fel.

Detta gäller framför allt lättvindiga tvångsåtgärder.