Jag vet inte när jag blev sjuk. Jag har frågat min läkare men det finns inget tydligt svar om hur länge min cancer funnits där. Allt jag vet är att innan den hittades så var jag allt tröttare under loppet av drygt ett och ett halvt år. Det var en underlig trötthet; den var inte konstant utan kunde ha toppar och dalar. Jag gick och lade mig tidigare än vanligt, var mentalt tröttare och ställde allt oftare in olika aktiviteter. Beskedet om cancer fick jag i Januari efter att vårdcentralen efter flera månaders letande efter orsaken slutligen hittade tumören.
En av de aktiviteter som tröttheten påverkat mest är sportskyttet. Jag är alltid piggare på förmiddagen och resan till hallen på kvällen har inte alltid varit något jag mäktat med. Jag är dessutom inte riktigt bekväm med att hantera vapen om jag är trött; så det har fått stryka på foten rejält. Minns jag rätt är den senaste aktiviteten jag deltog i som funktionär på klubbens nybörjartävling i Oktober; sedan dess har jag varit helt frånvarande.
Eftersom tröttheten varit så pass gradvis har jag inte kunnat uppfylla mina aktivitetskrav under en längre tid och jag har inte heller tagit mina guldserier. Mer kritiskt så finns det inte några undantag för sjukdom – det fanns inte ens det under Pandemin. Antingen så är man aktiv eller så är man det inte. Inte ens en hundraprocentig sjukskrivning hjälper. Det är helt enkelt så som reglerna ser ut och de har sett ut så mig veterligen i runt tjugo år nu.
När brevet från Polismyndigheten kom i Februari om att det var dags att förnya licensen på min pistol i Kaliber .22lr så visste jag att det inte fanns något sätt att behålla den. Jag valde av det skälet att sälja den hellre än att skrota den även om det senare var lockande. Jag tänker inte ens låtsas om att jag tyckte speciellt bra om den och att ersätta den var en av mina prioriteringar som sportskytt. Problemet det skapar för mig är att jag inte kan köpa .22lr ammunition självständigt till klubbvapnen utan jag får köpa och förvara ammunitionen på klubben.
Innan vi kommer till den politiska delen av det här inlägget så tänker jag säga att jag inte anser mig speciellt svårt drabbad ovanstående till trots. Jag har kvar mitt A-Vapen och först om jag förlorar det skulle jag bli sur – men det ska förnyas nästa år och tills dess kommer jag mest troligt vara frisk nog att ha runt ett år på mig att kunna kvalificera mig för att behålla det.
Problemet jag vill belysa med ovanstående är att den nuvarande regeringen sade redan innan valet 2022 att det här problemet var ett som de ville ta bort. Att licenser är tidsbegränsade till fem år är ett problem både för skyttar och polismyndigheten i det extra arbete som det skapar. Skyttar behöver väl i förväg se till att de har gjort allting som Polisen kräver och Polisens handläggare behöver hantera en mängd förnyelser som skapar köer i systemet.
Vad som saknats är den politiska viljan att genomföra detta. På fyra år har det inte skett speciellt mycket trots att Tidöpartierna haft alla möjligheter att genomföra sin politik. Vad vi ser här i slutändan är ett paket med vapenlagstiftning där varken Jägare eller Sportskyttar är nöjda. Tidöpartierna är av åsikten att detta paket kommer lösa frågan med femårslicenserna med ett tillsynsförfarande. Problemet där är att jag i skrivande stund då jag tittar på en diskussion i Riksdagen om frågan inte har en som helst aning om vad tillsynsförfarandet skulle innebära och från vad jag kan se vet varken politiker eller polisen det heller.
Det finns helt enkelt inte någon anledning att tro att systemet kommer bli så värst mycket bättre. En politiker kan säga många vackra ord i Riksdagens talarstol men i praktiken kommer den i skrivande stund föreslagna förändringen leda till en förhandling mellan politiker, polismyndigheten och sportskytteförbund och det finns inga garantier att det blir bättre. Skälet till detta är enkelt – en förvaltningsrätt kan ta ställning till om lagen har följts eller inte men tillsynsförfarandets detaljer är mig veterligen inte definierade i lagen. Det finns heller inte någon indikation på vilka slags övergångsregler som kommer existera. Sten Bergheden tog specifikt upp sjukdom som ett exempel men han sade också att enbart föreningsintyg skulle gälla. Min förening skulle efter det gångna året inte skrivit ut ett sådant och det skulle de ha helt rätt i. Vem som ska avhandla undantag för sjukdom är alltså högst oklart.
I nuläget kan jag inte se hur den situation jag beskriver ovan skulle kunna förhindras med ett tillsynsförfarande. Det värsta är att Tidöpartierna hade kunnat förbereda för ett tillsynsförfarande de senaste fyra åren. De hade kunnat bjuda in representanter för sportskyttet och lyssnat på vad vi ville och haft en dialog med vad Polismyndigheten önskade. De hade all tid i världen att skapa ett konkret förslag på vad som skulle ersatt femårslicenserna. De valde att inte göra detta. Istället får vi ett dåligt definierat förslag vars detaljer fortfarande är okända trots att det förväntas bli lag senare i år.
Jag ser därför löftet om borttagna femårslicenser som brutet.