När jag jobbade i Receptionen på Greenpeace så såg jag alla tecken på att det inte var en hälsosam arbetsplats. Rotationen av personal var hög, många gick in i vilorummet för att gråta, gräl kunde bryta ut mitt framför mig och dels pratade folk med varandra när de gick förbi och dels anförtrodde de sig åt mig; antagligen då jag som receptionist stod utanför de flesta personliga konflikter. Under två år så var jag fullständigt övertygad om de uppenbara orättvisor jag såg drabba personalen där inte skulle drabba mig. Varför skulle den? Greenpeace tjänade pengar på att jag var där; deras totala bidrag för mig översteg vad jag fick i lön och jag tänkte i min enfald att enbart en idiot skulle göra sig av med mig. Det fanns ju ingen anledning.

För er som inte läst mina tidigare inlägg på ämnet; jag hade fel. Det krävdes bara några få personers illvilja för att jag skulle förlora jobbet efter en flera månader lång mobbningskampanj. Hade någon sagt det till mig ett halvår tidigare hade jag skrattat; för någonstans trodde jag på det som många andra sade när jag försökte ta upp ämnet; nämligen att ”något måste ju ha hänt någonstans” eller ”de kommer lösa det där.” Förnekelsen satt djupt.

Det kommer inte hända mig. Tills det gör det.

Den svenska tron på neutralitet och alliansfrihet som verktyg följer intressant nog samma mönster. Det faktum att Sverige har varit förskonade från större krig och konflikter på hemmaplan anses generellt handla om att Sverige är duktiga på diplomati, har stort förtroende hos andra länder och har ett högt anseende. Kort sagt, vi anser att det är vår egen förtjänst. Det går kanske att säga att en del av det har varit sant men mer troligt är att efter Napoleonkrigen så har krig i Europa varit relativt ovanliga sett till perioden innan. Europas politiska struktur och industrialisering skapade ett system där fred var vägen till välstånd och inte krig. Den nya maktstrukturen i många länder ville helt enkelt ha arbetskraft och handel för det var lönsamt.

Det är enbart med facit i hand vi kan slå oss på bröstet och stolt förklara vår tradition av alliansfrihet och neutralitet som lyckad men i själva verket är det hela ett gigantiskt tankefel; överlevnadsbias där det faktum att Sverige inte hamnat i ett större krig ses som ett resultat av lyckade handlingar från Sveriges sida. Visserligen kan tanken inte helt avfärdas – Sverige har heller inte startat några krig mot sina grannar vilket givetvis spelar in i det hela och det ska vi vara stolta över. Saker från Unionsupplösningen och Ålandsfrågan där Sverige ryckte på axlarna och förklarade att de inte avsåg använda våld för att avgöra frågan är bra exempel på frågor vi löst diplomatiskt.

Problemet ligger i att man inte kan utgå ifrån att främmande makt agerar utifrån samma principer, samma prioriteringar eller ens samma världsbild. Ibland går kriget att undvika i alla fall; som under andra världskriget när vi sålde ut våra principer, sade ”Ja, Herr Hitler” och på alla sätt undvek att göra diktatorn arg så långt vi vågade. Det skedde tills 1944 då trycket från de allierade – som höll på att vinna kriget – blev så pass stort att pendeln svängde raskt åt andra hållet och vi avslutade all handel med Nazityskland.

Efter Andra Världskriget hade Sverige lärt sig läxan att neutralitet och alliansfrihet kräver ett starkt försvar; vi rustade upp rejält och hade under en tid världens fjärde största flygvapen vars enda roll var att över Östersjön hindra Sovjetunionen från att uppfylla sina ondskefulla planer. Eller så var det ett slöseri med pengar, Ryssen kom ju aldrig. Det kom aldrig flottor av Tu 16 Badgers och Tu 22M Backfires och regnade atomvapen över riket. Var det på grund av vår väpnade neutralitet eller för att Sovjetunionen inte var intresserade? Det är i slutändan en fråga som handlar mer om ideologi än om fakta; vi har facit i hand. Vi vet hur kalla kriget slutade.

Det är alltför lätt att säga att det här innebär att den väg vi valde var den rätta.

Den som tror att ett land kan undvika krig enbart genom att vilja undvika krig kommer i slutändan tycka att offret har sig självt att skylla. Det är en vidrig tanke som jag sett alltför ofta återupprepas när folk som inte är ifrån Ukraina uttrycker tanken att kanske Ukraina ska kapitulera för att rädda kvinnor och barn. En insändare för några veckor sedan framförde rentav åsikten att Sverige inte skulle skicka pansarskott för det ”förvärrade kriget” vilket är en klassisk tanke i sammanhanget. Om vi bortser från att enbart Ukraina har rätt att avgöra den frågan så är det en klassisk tankevurpa i sammanhanget. Våld föder våld så motstånd tjänar inget till.

Och det är här Sverige har trampat i klaveret. Om det var något som invasionen av Ukraina visade så var det att Ryssland skiter fullständigt i om vi vill ha krig eller inte. Att inte vilja ha krig är en svaghet man utnyttjar, helst med hot om hemska vapen som hypersoniska robotar och kärnvapen. Hoten behöver inte ens vara subtila eller realistiska; så länge de finns där kommer det finnas personer som framhärdar i nederlagsdoktriner. Det är därför stödet för NATO Medlemskap ökar; de flesta har vaknat upp från illusionen att om vi bara gör som vi alltid gjort kommer kriget aldrig komma till oss. De som inte gjort det framhärdar i sina argument att USA är onda, USA invaderar och NATO har minsann gjort dåliga saker och vi ska inte gå med.

Det är dags att för evigt släppa tanken att krig är något vi kan undvika om vi bara är ofarliga och oförargliga. Den tankegången kommer leda till eftergifter. Vilken del av Sverige är du villig att offra för att Ryssland ska vara nöjda? Vilka ideal vill du förbjuda eller avråda ifrån för att inte uppröra grannen i öster? Det är den fråga den som vill undvika krig till varje pris måste svara på. Det är den frågan som myten om den svenska exceptionalismen; historiens stora undantag för att vi är det moraliskt framstående landet Sverige aldrig någonsin vill svara på eller ens erkänna. Att göra det vore att inse resonemangets grundläggande orimlighet och vidta de åtgärder som krävs för att priset för ett anfall mot oss ska vara alltför högt.

Ett NATO medlemskap är ett mycket bra steg på den vägen.