Det finns ett faktum som du antagligen har hört i hela ditt liv; en källa till nationell stolthet och något vi gärna framhäver som en grundsten i vår nationella identitet och det är att Sverige har varit i fred i över 200 år; närmare exakt 208 år vid det här laget. Så har inte varit fallet; mellan nationens födelse och 1814 utkämpade nationen inte mindre än ett femtiotal olika krig av varierande längd och av olika orsaker. Efter fälttåget där vi tvingade Norge att gå med på det fredsavtal stormakterna implementerat som avslutning på Napoleonkrigen så har Sverige inte varit i krig. I den egna propagandan framförs detta som ett exceptionellt moraliskt ställningstagande; unikt i världen men det är bara delvis sant.
Det krävs inte två länder för att starta ett krig, det krävs bara ett.
Här hade Sverige tur. Vi hade rätt person som tog rätt beslut. Karl XIV Johan – fd Jean Baptiste Bernadotte – rekryterades för sina kontakter med Europas då största fältherre. Tanken med valet var att med hans hjälp skulle Sverige återta Finland som förlorats till Ryssen då han som tidigare fransk fältmarskalk borde ha goda kopplingar till Frankrike. Istället avsade han de svenska anspråken på Finland och gick åter med i koalitionen mot Napoleon 1813 vilket med tanke på Napoleons förödande nederlag i Ryssland visade sig vara rätt beslut och vår belöning blev den personalunion med Norge, den union vi säkrade med militär makt och som befästes vid Freden i Kiel.
Kung Karl XIV Johan var exakt vad landet behövde; han gav upp revanschlusten för stormaktstiden, förhandlande bort Pommern och det var också han som stiftade orden Alliansfrihet i Fred syftandes till Neutralitet i krig; ord som ofta beskrivs som relevanta än idag. Hans arbete med att stabilisera landet och skapa diplomatiska lösningar var centrala för att skapa ett bra grogrund för landets framtid, byggd på Gustav IV Adolfs reformer.
Här läggs grunden till att Sverige blir ett land som inte använder militära medel för att lösa konflikter med andra länder.
Under artonhundratalet fungerar den här politiken väl. Unionen Sverige-Norge tar inte någon nämnvärd plats i Europeisk Historia och på kontinenten bryter det inte ut några större krig som skulle kunna dra in vårt land. Alliansfriheten fungerar väl eftersom vi inte vill bli inblandade i andras angelägenheter och andra vill heller inte dra in oss; Norden som utrikespolitisk arena är under den här perioden mer eller mindre ointressant för stormakterna.
Det första testet för huruvida vi skulle följa den här doktrinen var Unionsupplösningen där Norge deklarerade att Unionen inte längre var intressant för dem – om den alls varit det. Det hela började 1895 med att Sverige hotade med att hålla Norge kvar inom unionen med militära medel; något som fick en upprustning att ske både i Norge och Sverige. 1905 ställde stortinget frågan på sin spets som till slut ledde till en förhandlingslösning senare samma år; något som lett till goda relationer mellan Norge och Sverige sedan dess.
Det första världskriget blev det andra testet då det i allmänhet tyskvänliga landet hade framstående medborgare som gärna såg att vi deltog på Tysk sida. Utomlands var den ryske Amiralen Von Essen på väg att på eget bevåg starta krig mot landet och avseglade mot Gotland men när hans befäl fick veta vad han höll på att göra återkallades han omedelbart. Sverige kom även att minera vissa farleder på tysk begäran; ett brott mot neutraliteten.
Det tredje testet var Ålandsfrågan. Sverige ockuperade Åland 1918 med en flottstyrka och ögruppen hade 1917 krävt att få återförenas med Sverige. Även den frågan löstes fredligt med medling från Nationernas förbund; Sverige förklarade beslutet att Åland skulle tillhöra Finland ”oacceptabelt” men förklarade samtidigt att man inte avsåg använda militära medel för att genomdriva sin ståndpunkt.
Det fjärde testet var Vinterkriget 1939 där Sverige gjorde ett stort avsteg från Neutralitetspolitiken och istället förklarade sig icke-stridande varpå frivilliga, flygplan, krigsmaterial och motsvarande skickades till Finland i stora mängder. Finlands sak ansågs vår och folk och regering stod enade i den åsikten.
Det femte testet var Andra Världskriget och där fick vi kompromissa rejält om än motvilligt. Nödvändigheten att inte riskera att dras in i kriget ledde till många beslut som bröt mot neutraliteten vilket ledde till eftergiftspolitik mot Tyskland – grundtanken var att om Hitler det han ville av Sverige så skulle landet undgås att dras in i kriget och så skedde fram tills dess att krigslyckan började vända för Tyskland men landet har aldrig riktigt tvättat av sig skammen från neutralitetsbrotten under de åren.
De här eftergifterna grundade sig i ett problem. Vår beredskap var inte god. Ivriga att aldrig mer behöva hamna i en sådan situation så började Sverige satsa enorma summor på sin försvarsmakt. Från 18% av BNP under Andra Världskriget så hamnade det på 4% under efterkrigstiden och början av kalla kriget. Förutom att ha världens fjärde största flygvapen med enorm teknisk kompetens byggdes nya fartyg, värnplikten blev något varje svensk man förväntades genomföra och försvaret av landets neutralitet var ett folkintresse.
Samtidigt förberedde man också befolkningen på att det värsta kunde hända. Man byggde skyddsrum, skrev i telefonkatalogen att Sverige skulle aldrig ge upp; att alla uppmaningar till att lägga ner vapnen var falska och att det fria kriget mot ockupationsmakten skulle iscensättas ifall centrala kommunikationer bröt samman. Vem fienden var sade man aldrig riktigt rätt ut men alla visste att det var arvsfienden nya imperium, Sovjetunionen.
I slutändan så var dock inte det det enda man gjorde. Som Mikael Holmström skriver i sin bok ”Den dolda alliansen” tog Politikerna sitt ansvar och skapade nära relationer först med britterna och senare med amerikanerna. Där ansvaret brast var i att man aldrig informerade folket utan glatt proklamerade neutralitet och alliansfrihet i ett dubbelspel där varken USA eller Sovjet lämnades någon som helst tvekan om var Sverige stod och de enda som lurades var folket som fortsatte tro på idén om den svenska neutraliteten.
Tron på att detta var rätt väg var så stark att Olof Palme beordrade underrättelsechefen på Försvarsstaben och krävde att de skulle hålla Washington på bra humör efter att han offentligt tagit parti för Vietnam vilket ledde till att svenska uppgifter om Vietnam hamnade i amerikanska händer; uppgifter som Sverige kunde samlat in tack vare att vi ansågs stödja landet.
Även efter Sovjets fall fortsatte arbetet; då med den så kallade Långbortistandoktrinen. Om vi bara skickade missioner för att hjälpa USA i Afganistan; då skulle vi få hjälp dagen vi behövde det. Kanske var det avtalet men vi såg själva hur lite det hjälpte Georgien när det verkligen gällde under 2008. Vi blev oroliga över att vi inte gjorde tillräckligt och skrev Värdlandsavtalet. Svaret när orosmolnen hopade sig på horisonten blev otvetydligt från NATO. Members Only.
Så har det fortsatt. Offentligt så har politiker och politiska partier, regeringar och tjänstemän sagt till det svenska folket att vi är neutrala. Vi är alliansfria. I själva verket har samma människor tagit ett ansvar; både jämte det svenska folket och till våra grannländer. Vi ska både kunna ge och ta emot militärt stöd. Den svenska solidaritetsdoktrinen från 2014 gör detta tydligt. Att man inte tydligare markerat den här politiska ändringen för befolkningen är olyckligt; nu när världen gör tydligt regeln att det bara krävs en part för att starta krig så lever befolkningen kvar i en föreställning som inte stämmer. Sverige har alltid gjort det som krävs för att befolkningen ska hållas trygga från yttre hot och det yttre hotet är detsamma som det alltid varit under vår moderna historia.
Jag hoppas att Sveriges regering och riksdag inte alltför mycket påverkas av gammal retorik från folkhemmet, uttalat av en kung som ville styra bort Sverige från Storhetsdrömmar; sagda av politiker som ville ge en aura av oberoende i en värld där alla valde sida. Den dolda alliansen måste träda fram i ljuset och bli ett offentligt ställningstagande. Det är dags för NATO Medlemskap.