Av alla absurda saker som hände på Greenpeace ligger en historia färsk i mitt minne. Min ordinarie chef var borta, ett bråk hade uppstått mellan volentärkordinatorn som anlitat sin vän att måla ett konstverk i receptionen vilket i sin tur flyttat på en tavla dedikerad till personer som testamenterat till Greenpeace. Den senare ville absolut inte att tavlan skulle flyttas till en ”mindre värdig plats” och konstverket var redan målat. Bråket blev således fort infekterat. En mellanchef försökte medla och gav order att båda sakerna skulle hänga i receptionen. Lösningen skulle vara att ta bort den vägg som befann sig bakom mitt skrivbord till en kostnad av 15 000 av våra donatorers pengar.

Jag kan fortsätta historien och alla dess konstiga turer; helt klart var att det var första tydliga tecknet på att orden folk sade till mig inte betydde någonting. Deras handlingar – som att bara skicka in en konstnär och utan att informera mig i förhand börja måla på en vägg jag hade formellt ansvar för – visade att man inte respekterade mig i den roll jag hade. De andra ansåg helt enkelt att de visste bättre; de var chefer och jag bara en receptionist.

Det är den sortens attityd som MTR och Anton Fendert just nu uppvisar mot de lokförare som gått ut i vild strejk i tre dagar. De är chefer, alltså vet de bättre. Om de nu behöver spara pengar på ett nytt system så är det beslutet givetvis det rätta; annars skulle de ju inte vara chefer utan bara lågavlönade lokförare! Man behöver inte nödvändigtvis fråga lokförarna som ska använda systemet dagligen, sådant kan man lösa med lite indoktrinering. Hur kan dessa lokförare ha mage att protestera över något som sparar oss pengar och ger oss personliga bonusar?

På samma sätt anser jag att personer som har åsikter att tågvärdarna ska avskaffas för att de personligen aldrig ser dem göra något kan sluta att uttala sig i frågan. Saken är min mening att de som utför arbetet är de som oftast kan det bäst. Om en stor del av lokförarna säger att en tågvärd är nödvändig för att deras arbete skall utföras säkert så måste jag ta det som de säger på allvar. Om lokförarna dessutom tjatat i frågan i två år; gjort det till valfråga och ovanpå allt går ut i en tre dagars vild strejk som markering så är jag ärligt talad övertygad om att de inte gör det för att det tycker det är roligt att bli stämda i Arbetsdomstolen.

Kort sagt, Cheferna för bolaget och deras politiska knähundar Kristoffer Tamsons och Anton Fendert är så fokuserade på sin egen rättighet att utföra åtgärden och sina egna åtaganden att de inte ens verkar fundera på om de gör rätt; de är fast i tänket att deras sätt att göra saken helt enkelt måste vara den enda vägen framåt. Alla andra ser helt enkelt inte saken på deras sätt bara och då blir det någon annans problem; inte deras. Det är den välvilliga tolkningen. Den mindre välvilliga tolkningen är att cheferna struntar i säkerheten ombord för passagerarna; de kommer skylla eventuella olyckor på den stackars lokföraren som framför tåget och vägra erkänna något systemfel ens om tvåtusen personer stryker med.

Låter det långsökt? Det har redan hänt. Kommer ni ihåg när Saltsjöbanan krockade med ett hus? Den stackars städaren ombord på ett skenande tåg som satt fastklämd blev beskylld för att ha stulit tåget – hon var ju bara en underordnad arbetare och det var bättre att ge folk något att skratta åt över morgonkaffet; dumma hjon som försöker köra ett tåg. Kvinnans version hade man inte hört; medans hon var nedsövd fick hon skulden. Det passade bättre så. Hon fick 20 000 kr i skadestånd; med all rätt borde hon fått ytterligare två nollor på den siffran.

Ingen skulle få för sig att placera Kristoffer Tamsons eller Anton Fendert – eller någon av MTRs chefer för den delen – att köra tusen personer i hundratjugo knyck. Vi kan alla enas om att dessa personer inte har relevant utbildning att utföra den uppgiften även om det vore roande att stoppa dem i en simulator utan instruktioner och se dem försöka. Deras uppgift som chefer är att leda och fördela arbetet men i den uppgiften ingår att ta de anställdas kompetens på allvar; att ge de anställda de bästa förutsättningarna att genomföra arbetet.

Lokförarna på pendeln har förklarat vad de behöver för att sköta jobbet effektivt, säkert och utan att riskera stresspåslag eller förvärrad mental hälsa. Om MTR hade haft bra chefer; om Stockholm hade haft ett kompetent Trafikregionråd med lite jävla ryggrad hade deras kompetens tagits i beaktande. Istället utesluts dem från den utredning som i slutändan handlar om deras jobb; förvägras en talan. Deras fackförbund får höra att vissa frågor kommer man aldrig ändra på eller enbart diskutera via medlare när varsel om konflikt existerar.

Det är tveksamt om MTR ska ha ett så stort ansvar som pendeltågen innebär. Deras oförmåga att inse sitt ansvar som chefer kan leda till personalbrist i flera år framöver när Stockholms Pendeltåg har ett dåligt rykte som arbetsgivare och kanske inte lockar tillräckligt med kompetent folk till sina utbildningar. I slutändan var lokförarna generösa när de valde vild strejk i tre dagar istället för att bara sluta. Det var ett varningsskott som lika gärna hade kunnat göra de tre senaste dagarnas inställda trafik till ett bestående inslag i pendeltågen i några månader framöver.