När jag skrev ett inlägg tidigare under månaden som berättade jag hur vi som varnat för Rysslands aggressiva utrikespolitik hade fått ta emot skällsord, blivit hånade och på annat sätt avfärdats trots att 2008, 2014 och 2022 – för att inte tala om Syrien – gav oss rätt på varje punkt.
Trots det verkar det inte riktigt som att debattörer är riktigt klara med att förringa den insikt som har visats av många olika människor gällande Putins avsikter och Frida Strannes krönika i Aftonbladet Kultur (”som är en del av Aftonbladets Opinionsjournalistik”) är bara det senaste exemplet på tweets, inlägg eller krönikor som med desperation försöker förringa våldtäkterna, terrorbombningarna och den nakna, råa viljan att härska över en gammal dröm som alla kännetecknar Putins invasion av Ukraina. Istället får vi förklarat för oss att detta tjänar den amerikanska militarismen och att vi är ”megafoner” åt de amerikanska hökarna.
Detta är såklart argumentationsfel, Whataboutism och är ett klassiskt medel när man vill försöka antingen att få båda sidor att se lika fel ut (även och kanske framför allt när det är sant) eller vill försöka vända debatten till att utkräva att ens egen kärnfråga är lika viktig som den som just nu finns i rampljuset.
Frida fortsätter sin artikel genom att upprepa Moskvas pratpunkter ord för ord; att man minsann dragit fördel av Moskvas svaghet och att man ignorerat säkerhetsgarantier som Moskva har krävt. Detta sägs tydligen helt seriöst och med den verklighetsfrämmande idén att man behöver ta det Putin har sagt på allvar. En snabb titt på den ryska historien kommer visa en historik av att förtrycka det egna folket – framför allt minoriteter men på senare tid alla som inte visat tillräcklig entusiasm för kriget – samt en historia av att bråka med sina grannländer; alltifrån öppen annektering som Krim, hybridkrigföring, underblåsande av Separatister som i Georgien och öppen invasion som i Ukraina 2022. Ingen av dessa länder har någonsin varit ett reellt hot varken mot Ryssland eller Putins maktordning.
Det här hindrar inte Frida Stranne att poängtera att Joe Biden i ett svagt ögonblick ville ha maktutbyte i Moskva vilket var ett diplomatiskt misstag men inte ett moraliskt sådant. När krönikören fortsätter sin raljans med att säga att ”deras version får stå oemotsagd” då får jag bara Flashbacks till Januari när vissa personer vi inte ska nämna vid namn tävlade i att håna USA för att de varnade för en invasion som aldrig kom. Jag kan bara hoppas att det skrattet fastnade rejält i halsen hos de som tyckte att USAs försök att peka på Ryssland och säga ”försök inte, vi vet om vad ni planerar” var att krigshets.
Jag finner det också underligt att Frida fortsätter med att raljera över att krigsbrott tydligen bortförklaras när det handlar om USA. Självklart slår USA ifrån sig alla anklagelser om krigsbrott (utom i vissa verkligen uppmärksammade fall) men det är också viktigt att poängtera att större delen av George W Bushs regeringstid spenderades med att Europa var innerligt trötta på hans skit som grävdes upp i olika delar av Irak och Afghanistan, något som bara mildrades – inte försvann – när Obama tog över presidentskapet. Kritiken har alltid funnits där och har existerat i nästan två årtionden nu. Det är svårt att inte få bilden att Frida enbart är sur över att folk helt enkelt vant sig på senare år – precis som man vande sig vid bilden av ett ockuperat Ukraina sedan 2014. Det är en naturlig del av hur folk hanterar den här sortens information.
Inte heller skulle jag säga att USAs krigsföring i mellanöstern anses som mer rättfärdigad. Invasionen 2003 var mycket kritiserad och ledde till starka fördömanden och demonstrationer både i Sverige och utlandet där de främsta kritikerna var de NATO Länder som just nu i motståndarlägrets propaganda får klä skott för att ha utfört invasionen. Det hjälpte säkert USAs sak att Irak under Saddam Hussein inte var ett sympatiskt land men det visar också på styrkan i protestesterna; det handlade om att USA hade brutit mot viktiga principer.
Självklart vore det inte en artikel om inte Twitter också fick en känga; en känga som handlar om att man ”tydligen vet allt” och att folk inte säger emot det som de vill tro på. Det är inte ett nytt problem men framför allt så tror jag att det handlar om att folk inte längre gömmer sig bakom en falsk neutralitet eller försöker visa sig opartiska men med åsikt (TM). Snarare så är det så att jag upplevelser att personer som argumenterar på Twitter stolt och med all rätt har valt sida med en tydlighet som jag snarare finner uppfriskande.
Näst hittar vi den obligatoriska klagan att ”kritiska röster anklagas för att gå i Putins ledband” och här vill jag bara sätta ner foten. Om man anser att man ska lyssna på de svepskäl som Putin använder som ett instrument att förstå honom, då går man i Putins ledband. Om man försöker jämföra hans krigsföring med annan krigföring, då relativiserar man. Alla krig är inte jämbördiga för att de är krig. Ja, Västvärlden skiter högaktningsfullt i vad Saudiarabien och USA gör i ett land få av oss kan peka ut på en karta. Det är naturligt att vi bryr oss om det som sker på vår hemmaplan, det som kan få konsekvenser för oss.
När det kommer till landet som hotar oss, våra grannar och säkerheten i vårt närområde, då kommer vi naturligt vara mer intresserade. Det blir en fråga om gott och ont; där Ukraina som oskyldigt angrips och där Sverige och Finland får kravet att avstå från sin rätt till självbestämmande givetvis kommer anses vara de goda mot det land som kräver sin rätt med hjälp av våld. Att tro annat är att anse att Ukraina någonstans hade en skuld i att de själva blev angripna, att de hade kunnat undvika det på något vis. Den tanken är inte och kommer aldrig vara en giltig sådan. Det enda sättet Ukraina hade kunnat undvika kriget är total underkastelse och det valet ska inget land behöva göra för att få ha sitt självbestämmande.
Lycka till med boken, Frida men jag är inte säker på att jag kommer läsa den om den inte är mer genomarbetad än dina krönikor.