Det finns några få nyhetshändelser som jag mycket väl kommer ihåg att jag följde via Twitter när de fortfarande pågick. En av dem var Terrorattentaten i Norge 2011 då Twitters användare följde diskussionerna efter bomberna i Oslo bara för att sedan få sporadiska vittnesmål om pågående dödligt våld på ön Utöya. Flödet fylldes av nyheter, spekulationer och uppmaningar att inte ringa någon man visste var på ön. Det andra var Rysslands ockupation av Krim 2014.
Inte ens när det pågick var det någon som helst tveksamhet om vem som låg bakom insatsen. Bilden av soldater i toppmodern rysk utrustning, artigt bemötande och torr humor som vaktade viktiga platser på halvön framför journalisternas ogenerade intresse skapade länge en bild om att Ryssland var på den yttersta framkanten i det som kallades Hybridkrigföring.
Rysslands ockupation av Krim var en vändpunkt inom säkerhetspolitiken. Innan så kunde Rysslands små krig och förehavanden ursäktas även om Georgienkriget 2008 drog massiv kritik från Västvärlden. Så sent som 2013 besökte jag ett ryskt örlogsfartyg i Stockholm och fann det vara en genuint intressant upplevelse. Men efter Krim kunde ingen längre blunda för att Ryssland nu ansåg sig ha rätten att dra om kartor i Europa med våld eller hot om våld. Det hindrade inte folk från att förklara det och mildra vad effekterna egentligen var för vår del – och jag var en av dem. ”Klart Ryssland vill garantera sin hamn vid Svarta Havet; det gör det inte rätt men det gör det logiskt” brukade vara min förklaring. Med detta tillät vi oss att glömma bort att Ukraina invaderats, att Ryssland skickade in sina egna trupper, legosoldater och frivilliga i Donbass och Luhansk och att Ryssland fört ett krig mot Ukraina i åtta år.
Att under den här perioden tala om möjligheten för ett ryskt angrepp på Sverige var inte någonting man gjorde ostraffat. Skällsorden haglade med allt från bombliberal, idiot, pajas, krigshetsare, Natokramare, Ryssofob och andra mer eller mindre kreativa tillmälen blandades med skrattemojis om man föreslog att Ryssland skulle kunna vara intresserad av strategiska platser i Östersjön eller att Ryssland skulle kunna anfalla några andra av sina grannländer. Långsamt glömdes kriget i Ukraina bort allteftersom fokus på Mali, Syrien, Afghanistan och Stilla Havet upptog säkerhetspolitikens centrum och uppmärksamhet.
Under den här perioden kan Sveriges säkerhetspolitik sammanfattas som att vilja ha kakan och äta den. Man fördjupade samarbetet med NATO samtidigt som man förkunnade att Sverige skulle kunna både ge och få militärt stöd men så mycket längre än så gick det inte. Kanske trodde våra folkvalda att man genom den här balansgången kunde markera mot Ryssland men samtidigt fortsätta ge sken av den falska myten av neutralitet som vi hållit fast vid; att kunna få hjälp men utan att behöva gå med i den demokratiska försvarsalliansen. Det var en felberäkning, NATO förklarade öppet allteftersom säkerhetsläget försämrades att alliansen skulle enbart agera för att hjälpa sina medlemmar men vi lyssnade egentligen inte.
Det är synd för den här tidpunkten hade varit den bästa tänkbara att ha diskussionen och ta tillfället att gå med i NATO.
Det argument som jag kan förstå mest – även om jag inte håller med det – är att den möjliga NATO Anslutning som landet just nu planerar går för fort och att en folkomröstning är nödvändig för att folkets vilja ska vara tydlig i frågan. Jag tror att den absoluta majoriteten som ställer det här kravet gör det av övertygelsen att demokratin måste få ha sin gång men jag är också irriterad över att de som anger demokrati som skäl samtidigt undergräver den process vi har via representativ demokrati – att vi var fjärde år väljer våra företrädare.
Kanske är kravet också ett sätt att känna att man vill ha kontroll över beslutet. Inte nödvändigtvis för att man kan tro sig ändra det även om jag tror de skulle rösta efter övertygelse men kanske vill de bara känna att de haft en delaktighet och jag klandrar dem inte för det. Det är aldrig kul att känna att man inte kan påverka något, framför allt inte när man känner det går åt fel håll och så pass fort att man lätt kan få intrycket att debatten är stressas fram eller ignoreras. Det hindrar inte att diskussionen kan få absurda inslag som när ETC publicerar ett inlägg om att debatten är tom som de direkt sätter bakom en betalvägg.
Anledningen till att det går fort är inte alls konstig. Helt plötsligt blinkade Sveriges Regering och insåg att det inte alls krävdes två för att dansa tango; att vår självständighet skulle vara enda anledningen att förklara krig och att Rysslands tröskel för att öppet angripa ett annat land låg betydligt lägre än vad man tidigare trott var fallet. Insikten om att alliansfria länder låg i farozonen och att EUs Artikel 42:7 kanske inte var den bästa garanten ledde till den självklara slutsatsen; att skriva under på den försäkring vi tittat på i årtionden. Den trettio år gamla kompromissen fungerade inte längre i rådande världsläge.
Av nödvändigheten behöver just nu ett sådant beslut gå fort. Det har inte ens formellt tagits ännu – i alla fall inte offentligt – men mycket pekar just nu på att Sverige och Finland kommer gå med i NATO tillsammans. Finland har öppet sagt både att de helst ser en gemensam ansökan men också att de inte tänker vänta på Sverige om vi dröjer oss kvar. Det är för sådant här som den representativa demokratin finns. Det är inte bara dess jobb utan dess plikt att ta beslut baserat på det underlag som de får av kunniga militärer och diplomater.
De här besluten behöver inte vara populära – precis som de högst impopulära restriktionerna och de tillfälliga kravet på vaccinpass kan de ibland vara mycket kritiserade men trots det nödvändiga. I det här fallet är dels nödvändigheten att göra gemensam sak med Finland men också gripa tillfället när Ryssland är annorstädes upptaget. En folkomröstning eller mer troligt att invänta Riksdagsvalet skulle dels försena ansökan upp till ett halvår, skapa osynk mellan svenska och finska ansökningar och ge Ryssland mer tid att agera.
Det är inte världens lättaste sak att göra – framför allt om man inte håller med beslutet – men vi måste ha en tillit till de som vi har valt att styra vårt land. Det betyder inte att diskussionen skall upphöra; ingen tjänar på att den lägger sig utan dess syfte just nu är att vara rådgivande åt Regering och Riksdag i deras arbete. Vi får sedan invänta båda dessa instansers beslut i frågan. Tillfälle att göra något åt ett beslut man ogillar kommer ges September 2022.