För att ha varit min mammas arbetsplats så har Frösunda spelat en förvånasvärt stor roll i mitt liv. Det började väl ganska enkelt med att man åkte förbi kontoret på Södermalm där hon arbetade. Det började någon gång när jag gick i fjärde klass vilket kanske säger er något om hur länge min mor varit i branchen för Personlig Assistans. I alla händelser fanns det Internet där och det hände att jag satt och surfade planlöst när min mamma vid enstaka tillfällen behövde åka in på helgen.

Som om inte det vore nog så hade företaget dessutom snygga och bekväma profilkläder, framför allt t-shirtsen som bars väldigt ofta under framför allt sexan och sjuan. Det ledde dessutom till att jag fick Frösunda som ett informellt smeknamn. Jag har aldrig förstått om det var retsamt eller ej men jag måste någonstans tro att det inte var det men jag kommer mycket tydligt ihåg ett tillfälle då det ropades då jag hade avslutat en sång på ungdomsgårdens karaoke och det var något jag ansågs vara bra på; jag vann flera tävlingar (med Eternal Flame och Eye of the Tiger) och ombads vara i juryn när Brommas ungdomsgårdar skulle hålla mästerskap. Med tanke på att min syster har nominerats som Björkans deltagare så var det lika bra att jag hade blivit dubbelbokad med konfirmandhelg och inte kunde delta.

Men nu skulle det handla om Frösunda. Jag besökte som sagt min mor på jobbet ibland och vid ett tillfälle följde jag med till ett evenemang där Frösundas klienter under en viss ålder fick ha trevligt en dag. Alltifrån att Martin Melin med Polisbil dök upp och andra liknande aktiviteter. De hade dessutom ett gratis lotteri med för tiden fina priser och jag som ”bara” hade Asperger och dessutom son till en av bolagets anställda vann högsta priset – en CD Freestyle vilket inte var något att fnysa åt. Min mor har senare berättat att hon skämdes och eg ångrade att hon låtit mig ställa upp, det hade varit snyggare om någon av klienterna vunnit och det får jag nog hålla med om. Sedan jag fick den freestylen så har jag dessutom haft mycket svårt att gå ut utan att ha musik i öronen.

Det sista jag kan säga om Frösunda är både muntert och sorgligt. Även om min mor vid den tiden hade bytt till ett annat bolag så hade hon koll på Frösunda och det var så jag hamnade på Skepptuna Greenteam hösten efter studenten för att lära mig ett yrke. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade studerat vidare eller skaffat ett annat jobb men jag sökte inte ens några. Dumt av mig. I alla händelser, den långa historien om Skepptuna kan ni läsa här men den korta historien är att jag inte orkade med resvägen. När jag till slut flippade, utbränd av att inte ha ett socialt liv så fick jag skäll av min handläggare på kommunen att jag inte försökt tillräckligt, Frösunda hade nämnligen hittat på att jag var olämplig för att förklara varför jag slutade så plötsligt.

Och det muntra? Några år senare köptes bolaget min mor jobbade på av Frösunda och en av verksamheterna hon blev chef för var Greenteam. Jag ska inte ljuga, jag önskar jag hade kvar en av tröjorna. På sätt och vis har mammas jobb i det här fallet skapat lika bra minnen och intressanta historier som de gånger jag följde med pappa i lastbilen på Bilspedition. Men det är ett annat minne.