Jag har precis fyllt i ännu en ansökan till Försäkringskassan. Den ansökan liksom flera före den är för att begära sjukersättning för 25%, något som jag hittills inte fått beviljat någon gång som jag sökt. I samma veva släpper Försäkringskassan en reklamfilm. Den handlar om en familjefar som i filmen antyds ljuga om var barnets godis tagit vägen. Och sedan säger en glättig röst ”tack för att du lämnar korrekta uppgifter i din ansökan”. Och jag får ändå säga att reklamfilmen fångar Försäkringskassan perfekt därför att oavsett om fadern är skyldig till att ha tagit godiset eller ej så har vi redan dömt honom på förhand och det har hans familj också gjort. Försäkringskassan har alltså redan bestämt sig för att uppgifterna inte är korrekta utan gör sin egen bedömning.
På ytan låter det säkert väldigt konstigt att ha funktionsnedsättning på deltid men jag har accepterat att jag antagligen aldrig kommer kunna jobba ett heltidsjobb på grund av min diagnos. Jag kan inte jobba ensam för då blir jag omotiverad; jag trivs bäst i yrken där jag hjälper någon och har kollegor. Jag kan inte jobba heltid för då äter stressen av att behöva maskera de mer tydliga delarna av min diagnos upp mig. 75% fungerar perfekt för mig. Jag kan utnyttja morgonen vilket är min mest aktiva del av dygnet och jag kan gå hem när energin börjar dippa.
Nu kanske jag ska förklara vad maskning är för något. Det är en term som används av Neurodiversiva , personer på de autistiska spektrumet samt ADHD när man försöker i brist på bättre ord ”låtsas vara normal”. Termen kommer av att man bildligt tar på sig en mask som antingen döljer delar av vem man egentligen är eller dämpar vanliga symptom eller egenskaper. Det hela har resultatet att få interaktioner under dagen blir helt naturliga. Min egen maskning gör i princip på autopilot men det är inte nödvändigtvis något positivt. Den ligger som en bakgrundsprocess i hjärnan och drar energi tills dess att energin är slut och förhoppningsvis är jag då redan hemma. Är jag inte det kan den roligaste jobbdag eller trevligare träff med en vän förvandlas till något jag bara vill lämna på en sekund.
Vad ingen ser men som min läkare och jag vet är vad som händer när jag landar hemma. Jag äter en kombinerad lunch / middag runt två på eftermiddagen och sedan kraschlandar jag både fysiskt och mentalt ner i min datorstol. När jag väl satt mig så lämnar jag ytterst sällan huset igen; att ha satt sig ner där är liksom signalen att nu är jag hemma. Ska jag göra något efter jobbet brukar jag inte ens gå hem emellan just på grund av att det är en så otvetydig signal att nu är jag klar för dagen.
Jag hatar det hos mig. Jag hatar att jag sitter ner och tycker jag slösar bort tiden. Mina hobbies varav flera kan utföras via datorn lämnas ofta orörda. Istället sitter jag och surfar eller spelar något som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Jag har till och med delat upp spelen efter hur krävande de är och det är en av anledningarna till att jag knappt spelar Siege längre trots att jag tycker spelet är bättre än någonsin. Och jag känner mig lat. Jag känner mig misslyckad. Jag känner att jag trots allt borde kunna arbeta heltid trots att jag vet om att det inte skulle gå. Jag vet att det faktum att jag inte kan blockera den negativiteten är ett symptom på att jag är så pass trött att jag inte kan hålla dem i schack.
Att diskutera det här med andra brukar ofta vara lönlöst. Det finns personer på mitt jobb som vill att jag ska gå upp i heltid nästa år – som tur är min chef inte en av dem – och när jag förklarar att jag inte kan så är de helt oförstående. De ser bara det som går bra. De ser den Jonathan som sköter sitt jobb och går hem runt ett varje dag på gott humör och med ett skämt eller en artig hälsning och som under dagen har hjälpt dem. De kan inte kombinera den bilden av mig med mitt svar att jag helt enkelt inte klarar mer.
Så därför går ytterligare en vecka då jag inte åker till Lidingö för skytte. Därför går ytterligare en vecka då jag knappt rört min kamera. Därför är det månader sedan som jag spelade airsoft och därför tog ett projekt som knappt borde tagit en månad flera månader att slutföra. Och det spär på de negativa känslorna om att vara lat trots att jag är trött; att känna sig misslyckad trots att livet är bättre än på flera år, att känna sig frustrerad när jag inte har någon anledning till det.
Det är resultatet av mitt funktionshinder. Att jag lägger skuld på mig själv för saker som jag redan vet att jag i mångt och mycket inte kan rå för. Att jag kritiserar mig själv för att jag är trött efter en arbetsdag som i övrigt varit relativt lugn och utan överraskningar. Att jag tycker jag borde göra mer när jag sitter och inte ens orkar starta ett spel utan försöker undvika att dras in i ännu en diskussion på Internet. Att jag saknar mina hobbies men aldrig tar mig tid av dem. Att känna att jag slösar bort mina helger för att jag inte gör allt jag kan på dem.
Och mitt i allt detta Försäkringskassan som hånfullt släpper en reklamfilm om jag skrivit under på Heder och Samvete. Ja, det har jag gjort men ni fortsätter att inte tro mig därför att ni har redan dömt mig på förhand. Precis som familjen gjorde med pappan och det försvunna godiset.