Det råder inte någon tvekan om vilket som är mitt mest populära fotografi det här året. Det kan jag säga med tryggheten om att halva året är över och rekordet sett till spridning är svårt att slå. Det handlar om en bild som togs på Arméns firande av sin 500:e födelsedag på Gärdet och var en fantastisk vinkel där en grupp Levande Historiker som uppvisade Karolinsk stridstaktik hamnade i förgrunden med ett Artillerisystem 08 Archer i bakgrunden. Kontrasten mellan gammalt och nytt ledde till en bild som blivit mycket populär, framför allt beskuren till en fyrkant vilket gör den ännu mer delvänlig på sociala medier som Twitter och Instagram.

Till sociala mediers natur hör att jag sällan eller aldrig får credit för bilden och det är jag okej med. Jag brukar bara bry mig om sådana övertramp om det är en kommersiell verksamhet som ägnar sig åt det; att jaga privatpersoner som bara vill dela något coolt är oftast ett slöseri med tid även om det resulterar i att bilden på Twitter delades mest av en annan person.

Det sagt, jag drar ofta fördel av detta ändå. Jag hade fått en beställning på bilden och tänkte att om jag ändå ska printa upp några kunde jag fråga om någon annan var intresserad. Ett av svaren fick mig dock att surna till lite; de tyckte att jag skulle ta bort staketet. Den här bloggposten är inte till för att kritisera den personen, den är till för att förklara varför jag surnade till och för att utveckla mina tankar på ämnet att ta ifrån eller lägga till i bilder.

Jag är av den aningen konservativa åsikten att ett fotografi kan ha redigerats gällande färgton, kontrast etc men för att det ska behålla titeln får man inte ha lagt till något eller tagit bort något. Det är en åsikt som återfinns i två delar av fotograferingen; den journalistiska och naturfotografering där att lägga till eller ta bort något ur bilden anses vara närmast hädelse. Att jag identifierar mig med en naturfotograf är kanske inte så konstigt då jag älskar ta bilder på djur men den delen av mig som gillar gatufoto än mer anhängare av den journalistiska ådran där man försöker visa något som det är.

När man går över den gränsen blir det istället digital konst. Det är inte något fel med det och många utövare är dessutom skickliga på alternativa tolkningar eller övernaturligt bra kompositioner. Men jag kan inte sträcka mig till att kalla det för ett fotografi. På min egen dator ligger dessa bilder näst intill i karantän i en separat folder och i den mån jag publicerar dem finns det en varningstriangel som pekar ut exakt vad som ändrats om jag så bara tagit bort bakgrunden. Gemensamt för de här bilderna är att med ett enda undantag så är de inte till salu. Jag har lagt ut några frilagda flygplan på Redbubble där de passar bättre för somliga designs.

Så varför envisas jag med denna nolltolerans? Vad gör ett staket för roll om jag skulle kunna få ytterligare några försäljningar av posters? Till och med jag själv tycker att staketet är lite distraherande i bilden. I slutändan handlar det om förtroende. Förtroendet för mig som fotograf och de riktlinjer jag har satt upp för mig själv. Om jag tar en riktigt bra bild, då vill jag ha uppmärksamhet och erkännande för att det är en bra bild; att jag var där och fångade ögonblicket från precis den vinkeln.

I en värld där allting blir mycket enklare att skapa ett digitalt konstverk med hjälp av maskininlärning så kan även något så litet som frånvaron av ett staket skapa tvekan. Vad mer har jag lagt till eller tagit bort från bilden? Kanske är karolinerna inklistrade från en annan bild? Kanske är Archerpjäsen tagen från ett annat tillfälle? Genom att hålla gränsen och tydligt redovisa ändringar i de fåtal fall jag ägnar mig åt Digital Konst så stannar även förtroendet. Det förtroendet är värt att några personer inte vill köpa en poster här eller där.