Jag ber inte om ursäkt för titeln. Det är clickbait och det gör sitt jobb. Men det är också ett av två påståenden som vi ska titta lite närmare på idag. Det andra påståendet är att fusket med bidrag är utbrett och att staten förlorar miljarder varje år på gangsters som suger åt sig välfärdens pengar.

Innan vi börjar med själva huvudämnet i artikeln vill jag sammanfatta min situation så ni vet lite om min bakgrund. Efter en stormig tid i gymnasiet gick jag ett LSS Program för att lära mig ett yrke. Resvägen – två timmar enkel resa varje vardag – tog knäcken på mig och jag satt hemma i två år. Efter det försökte jag arbeta som frilansfotograf vilket gick sådär men inget som folk tar vidare hänsyn till på CVt. 2016 gav jag upp och fick via Arbetsförmedlingen praktik på Greenpeace som övergick i anställning. 2019 upphörde den anställningen pga mobbing jag utsattes för av mina nya chefer.

Att söka nytt arbete gick dåligt. Även om jag kallades på många intervjuer så var det mina mobbare som gav mig referenser vilka givetvis inte var positiva och efterhand började jag kallas till allt färre intervjuer – alltifrån en eller två i veckan till som högst en i månaden och slutligen bortsorterad efter telefonsamtal eller ens innan dess.

Under hela den här tiden hade jag inte medel att klara min egen försörjning. Akassan var på drygt fyratusen per månad vilket sedan den tagit slut och jag numera lever på Aktivitetsstöd ökat till mellan åtta och niotusen per månad. Bara min hyra är på sjutusen. Jag har försökt flytta till en hyresrätt men allmännyttan tycker inte jag lever upp till kravet. Min familj betalar min hyra, jag betalar det andra.

Som ni kanske förstår så har jag sökt bidrag. Det första jag sökte var sjukersättning för den 25% jag har permanent nedsatt arbetsförmåga. På grund av min diagnos kommer jag nog aldrig kunna jobba heltid under ens kortare perioder utan att det drabbar mig negativt. Försäkringskassan vägrade med hänvisning att jobb som kunde ta detta i beaktande fanns. Visst, det kallas deltidsjobb och det vore ju strålande om jag faktiskt fick något av dem jag sökt men det har jag inte.

Jag har i flera omgångar sökt Försörjningsstöd av Lidingö Stad. Detta har nekats gång på gång trots att jag har personer som hjälper mig skicka in ansökningarna så att de ska vara korrekta. Avslagen har varit i det närmaste absurda där ”jag inte bidragit till utredningen” trots att jag skickat in exakt den uppgift de begärde och ”inte ansetts stått till arbetsmarknadens förfogande” trots att jag sökt de tjugo jobb per månad som de kräver. Det senare är mycket frustrerande att höra, dels för att Arbetsförmedlingen är nöjd med min insats och dels för att de anser att bara för att jag inte sökt jobb en specifik dag så har jag den dagen inte stått till arbetsmarknadens förfogande vilket är galenskap; jag söker det nödvändiga antalet jobb och dessutom jobb jag har en chans att få. Men jag får dem inte och jag får inte försörjningsstöd heller.

För att sammanfatta min situation: Utan min familj hade jag varit bostadslös vid det här laget.

Så efter den deprimerande introduktionen där du säkerligen undrade NÄR jag skulle komma till saken så har vi således ett bra empiriskt bevis för att de som behöver hjälp inte får den. Artiklar som beskriver indragen assistans, hur personer nekas bidrag de uppenbarligen borde ha rätt till och motsvarande är vanliga i media. Lika vanliga är artiklar om hur personer fuskar sig till bidrag, hur mycket som försvinner och hur personer i rullstol helt plötsligt börjat att gå igen. Polisen varnar för att kriminella nätverk har infiltrerat myndigheter för att göra processen lättare för dem.

Dessa två påståenden tolkas ofta som de behöver stå i motsats. Men vad händer om vi antar att båda två påståendena är korrekta? Att det både är svårt att få hjälp men fusket är vitt utbrett?

I sådana fall riktas alla kontrollåtgärder åt fel håll. Om en person får bidrag de inte är berättigade till så kommer detta inte hjälpas med mer kontroller eller tester eller att kraven ändras. Gör man allt detta så kommer det bara att drabba personer som genuint behöver hjälp. Istället bör fokus flyttas och de som bör vara föremål för kontroller vara handläggarna. Om båda påståendena är sanna – och det finns tillräckligt med bevisning för att så antagligen är fallet – så är det den bästa lösningen.

Det är enbart logiskt. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer ha svårt att få det med en ärlig handläggare. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer alltid få det med en oärlig handläggare. Enligt en uppgift från September 2020 försvinner hela arton miljarder på grund av felaktiga utbetalningar. Detta är en summa som enbart kan uppstå om handläggarna är roten till problemet – antingen via otillräcklig utbildning eller via att de släpper förbi fall de inte borde.

Det är dock inte så konstigt att finansministern och Socialdemokraterna väljer att skylla allt detta på de sökande. Deras misslyckande att återställa en fungerande välfärd efter att Dan Eliasson våldförde sig på Försäkringskassan har inte gått omärkt förbi och att då lägga mer kontroller på de sökande stärker bilden om heroiska myndigheter som hellre låter en kriminell få pengar än att någon som behöver hjälp inte får den. Den bilden är inte och har aldrig varit sann annat än i Försäkringskassans självbild.

Den här hetsen att jaga fuskare har redan lockat fram personer som tycker att personer som söker hjälp av staten ska underkasta sig vad som helst. Det är mycket tydligt när man ser vad Försäkringskassan vill ha för befogenheter. Jag tycker det är talande att man anstränger sig för att få positivt lagstöd för att agera på det viset men varken vill försöka omstrukturera sin egen verksamhet eller ställa mer krav på de anställda att agera korrekt – eller för den delen utreda handläggares delaktighet i brottslighet?

Det är mycket talande att med tanke på hur mycket artiklar vi får om personer som åker fast för fusk så verkar vi aldrig få artiklar om handläggare som åker fast för att ha godkänt utbetalningar som uppenbarligen inte borde ha godkänts till att börja med. Varför får vi aldrig sådana artiklar? Är det för att myndigheten inte vill riskera den granskning som skulle bli resultatet?

Jag vill inte vara i situationen där jag behöver söka bidrag och det tror jag inte heller många i min sits vill vara. Jag vill ha ett jobb där jag kan trivas och utvecklas som människa. Men hur i helvete är det meningen om jag ska kunna lägga energi på att söka det om all min energi går åt till att bråka med Socialförvaltningen eller Försäkringskassan? Därför är en reform av nöden. Man blir inte friskare av att vara i den här situationen. Man ”tvingas inte rycka upp sig” som en person en gång uttryckte sig om arbetslösa. Allt som händer är att man tvingas spendera tid och energi på något som borde vara en självklarhet för vårt samhälle.