Det brukar sägas att det finns väljare som inte bestämmer sig tills de står i valbåset. Jag är en av dem. Landstinget och Kommunen var lätt; jag röstade Vänsterpartiet för jag röstade mot Kristoffer Tamsons mer än något annat i det valet. Jag är glad över att det blev vänsterpartiet med tanke på att de fortfarande står upp mot Anton Fenderts galenskaper. Men Riksdagsvalet? Där stod det och vägde mellan de båda blocken. I min ena hand hade jag Socialdemokraterna, den andra Liberalerna.
Det blev Liberalerna på grund av vapenfrågorna. Jag hade tröttnat på femårslicenser och snack om att införa EUs Vapendirektiv på annat än miniminivå. Tröttnat på snack om licens på magasin på vaga grunder. Dessutom är jag för ett NATO Medlemskap. Jag tänkte att liberalerna skulle föra de frågorna utan att för den sakens skull skämma ut sig alltför mycket i andra frågor.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Om vi nu bortser från att de helt tappade bollen i vapenfrågorna – som var en ren slam dunk för det blåa blocket – så verkar det blå blocket ta sin inspiration om arbetslinjen från Sovjetunionen; närmare bestämt Stalins regeringstid. Samma Johan Pehrson som trodde att arbetslösa har det ”fett” proklamerade att arbete ger friheten att inte behöva flytta till det första jobb man erbjuds oavsett om det jobbet tar hänsyn till ens livssituation eller utbildning. Med andra ord; medborgaren finns till för att jobba.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Låt oss ta Johan Pehrsons exempel om lokförare. När jag var liten fanns det ingenting hellre jag ville bli. Tanken fanns alltid där tills tonåren som en officiell reservplan om jag inte kunde bli flygledare / flygstridsledare då jag fick veta att Trafikverket stängt av en tågförare efter lång och trogen tjänst för det hemska brottet att han hade samma diagnos som jag. Så den karriären var stängd för mig trots att det lämpligaste för mig där och då antagligen hade varit en yrkesutbildning inom något jag var intresserad av. Så jag tog ett annat jobb, blev utbränd efter nio månader av resväg och arbete vilket skapade en lång resa där jag inte är stolt över alla mina val men där jag i skrivande stund har jag ett jobb jag är nöjd med. Det är inte på grund av någon slags arbetsmarknadspolitik, det är tack vare att min arbetsgivare och jag har samma syn på vad jag ska göra, under vilka tider och hur.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Samtidigt har vi de politiska aktivisterna på Timbro som sitter och tycker att folk minsann inte ska få strejka för att få igenom sina krav. Det är illa nog att Strejkrätten urholkades 2019 – man får inte strejka om det finns existerande kollektivavtal – trots att arbetsköparen kan rent formellt kan välja att skriva kollektivavtal med någon annan än det på arbetsplatsen existerande facket. Ett tydligt exempel på hur detta kan spåra ur finns att beskåda hos SEKO. De tvingades lägga strejkvarsel för att Tågföretagen skulle vilja diskutera vissa viktiga frågor utan att ledningen var beredd på Strejk. Fackförbundet lade sig sedan helt platt för att undvika att strejka i frågan om Tågvärdar och Schemaläggning. Problemet är att avtalet redan är påskrivet och på grund av 2019 års ändring kan lokförarna inte byta ut sitt fackförbund; Tågbolagen hävdar att de visst har skrivit på ett kollektivavtal och då får man inte strejka!
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Ovanstående ger uppenbarligen de strejkande lokförarna på pendeltågen rätt. De visste att deras fackförbund skulle svika dem när det gällde. Om Arbetsdomstolen delar ut en enda bot till dem för att de utförde en nödvändig och begränsad protestaktion så förväntar jag mig att domstolen avgår i ren och skär skam. Det hela fick dessutom Fodoralajvarna att börja gapa om att strejker i framtiden behövde vara proportionerliga. Det är lätt att hånskratta åt dumheten men betänk att det är helt avsiktligt och antagligen bara ett steg på vägen till deras vision som enligt nuvarande färdväg verkar vara att ingen får säga upp sig, ingen får strejka och arbetslösa flyttas till Samhalls städjobb i döda orter på landet.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Vad jag saknar i allt det här är en uppvisning i lojalitet hos arbetsköparen. MTR håller just nu på att sabotera den viktiga infrastrukturen i Stockholmsområdet genom att de vägrar att inse faktum; nämligen att de som arbetar inom någonting faktiskt kan vara mer kunniga om vad verksamheten kräver. Detta har ökad relevans när säkerhetsnivån i landet höjts och diskussionen hur en ensam lokförare ska kunna ensam evakuera ett pendeltåg vid behov återigen blivit relevant. Oavsett vad Anton Fendert, MTR eller Timbros fd VD säger om saken så är det något kameror inte kan hjälpa till med.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Slutligen så har vi hela kärnan i det blåa budskapet. Det ska löna sig att jobba. Självklart väljer man att visa detta genom att sätta ett tak på bidrag istället för att sänka skatten på låga löner. Det kommer knappast hjälpa för de flesta bidrag styrs av prisbasbeloppet och höjs för att kompensera för inflationen; något som gemene mans löner inte gör. Resultatet blir antingen att bidragen blir för låga för att överleva på vilket har sina egna problem eller att man inte lyckats lösa frågan om att det ibland lönar sig att få bidrag istället för att jobba. Inte för att jag tror någon faktiskt vill vara arbetslös, jag har prövat det – det är inte så soft som Johan Person tror.
Cue Postsjuan som postar ”förbaskade liberaler” memen på Twitter.
Om Liberalerna fortsätter stödja en arbetslinje för lågavlönade som snarare påminner om Sydstaterna före inbördeskriget så är jag inte främmande för att proteströsta. Liberalerna har redan visat sig vara lite för mycket av en vindflöjel för att jag ska kunna lita på dem i mina kära mittenfrågor. Kanske var jag naiv. Kanske trodde jag att Liberalerna skulle ha lite heder och genomföra vad man lovat i vapenfrågorna, att man inte skulle ta inspiration från arbetsfientliga kulturer och kanske rentav att de skulle hålla sig till mittfrågor. Jag är glad över att jag inte var det i valet till kommun och landsting där en ren och skär motvilja mot Kristofer Tamsons fick mig att lägga röstsedlar för Vänsterpartiet i lådan. Måste jag göra det i Riksdagsvalet för att tygla dessa förbaskade liberaler så kommer jag inte tveka.