Jag spelade inte så mycket World of Warcraft när det kom ut. Jag fick upp en Priest till lvl 40 men fastnade aldrig riktigt för spelet som sådant. Jag spelade också en kort vända när The Burning Crusade kom ut men fastnade inte då heller. Tredje gången gillt när jag slutade gymnasiet och en klasskamrat ville att jag skulle börja igen fast på hans server och jag tänkte det kunde väl vara kul. Så jag rollade en Blood Elf Mage och fick en smäll på fingrarna; det skulle han köra så jag fick rolla något annat. Intressant med tanke på att vi aldrig mig veterligen spelade tillsammans.

I alla fall skaffade jag en Troll Warrior som jag döpte till Ganjola och började glatt fara omkring i Azeroth för att försöka komma upp i level. Snart nog rekryterades jag till en rollspelsguild vid namn Thunderwolfs och det var här jag verkligen fastnade och insåg att jag nog ville fortsätta. Så det gjorde jag och mötte en massa fantastiska människor på vägen. Malko som jag blygt hälsade på under en E-sportturnering i Globen när hon var där för Blizzards räkning. Kasa som jag hängde med i London en helg. Aital som jag blev kär i och trodde det var besvarat när hon åkte till Sverige i två veckor för att träffa mig. De båda blodalverna vars riktiga bröllop jag blev inbjuden till och som jag åkte till Norge för att delta på trots att jag bara träffat dem en gång tidigare.

När dessa bekantskaper föll bort så föll också mitt intresse för att spela dagligen bort. Guilden upplöstes, jag flyttade omkring mellan en massa olika guilds under Wrath of the Lich King och tyckte mig inte vara hemma i någon av dem. Så när Cataclysm kom ut spelade jag betydligt mindre. Det var inte lika viktigt att skapa de sociala banden som krävdes för att du skulle komma någonvart och att raida i guild lockade inte. Inte heller PVP. Rollspelandet försvann alltmer till den grad att jag en gång fick 1000 guld skickat till mig för att jag spontant rollspelade på Dalarans gator under Legion.

Det är fashinerande att jag trots det än idag har ett WoW konto och en aktiv prenumeration. Jag tycker Shadowlands historia är på tok för abstrakt och spelmekanikerna för fokuserade på omedelbara resultat. Kanske det som lockade mig tillbaka till The Burning Crusade Classic? Vetskapen att om man i det spelet är kraftfull så har man antagligen arbetat sig till det, inte fått bra utrustning genom att enbart fortsätta i spelets historia. Intressant nog ledde det också till ett annat beslut. Att ge mina karaktärer mer tid. Jag har alltid spelat flera stycken men det är nog slut med det. Jag kommer spela en Horde, en Alliance och en TBC Classic. Det blir mindre tid att göra om sådant man redan gjort åtminstone.