Jag är trött. Trött på att vara trött, trött på att inte kunna göra det jag vill, trött på att behöva leva på sjukpenning och inte kunna förbättra min situation, trött på att inte kunna göra något åt min arbetslöshet. Trött på att nervskadan i munnen inte blir bättre vilket påverkar smaken på nästan allting jag äter. Trött på att knappt kunna dricka vatten för jag tycker det smakar konstigt. Trött på att inte kunna äta något kallt alls. Trött på att gå med så här långt hår, trött på att inte ha råd med saker, trött på att känna att jag är manipulativ varje gång mina vänner är snälla och generösa. Jag är trött på att det alltid är ett till läkarbesök jag måste se planera inför.

Jag är rädd. Rädd för att operationen kommer leda till bestående men. Rädd för att jag inte kommer vakna upp ifrån den, rädd att jag kommer få någon hjärnskada av bedövningen. Rädd för att behöva ligga en vecka på sjukhus med allt vad det innebär. Rädd för att operationen inte kommer fungera. Rädd för att behöva ha Stomipåse resten av livet. Rädd att jag kommer ha ont, inte kunna röra mig eller annat jag inte kan förutse.

Jag saknar. Saknar skyttet. Saknar fotopromenaderna. Saknar till och med min gamla vikt och min gamla kost. Saknar den tiden då jag hade ett jobb och var frisk. Jag saknar att inte veta att jag hade cancer. Jag saknar mina vänner. Jag saknar de aktiviteter jag gör med dem. Jag saknar den sommar jag hade planerat för mig själv och som jag nu inte kan ha. Jag saknar Cosplaying. Jag saknar att gå på event med Rebel Legion. Jag saknar att känna att sitta hemma är ett val, inte ett tvång. Jag saknar promenader på Skansen. Jag saknar den ekonomiska tryggheten jag behöver.

Jag vet. Jag vet att behandlingen är plågsam att ta sig igenom. Jag vet att det är något jag måste göra för att må bättre. Jag vet att det i sammanhanget är ett litet pris att betala jämfört med alternativet. Jag vet att mina vänners generositet och välvilja inte gör mig manipulativ. Jag vet att dagarna jag spenderar hemma är kravet för att jag ens ska orka ta mig ut. Jag vet att även om jag investerade i det jag behövde för den sommar jag ville ha skulle jag inte orka det. Jag vet att saker inte var bättre innan jag fick diagnosen. Jag vet att de ständiga trötthetsanfallen hade varit ett större problem att leva med i slutändan. Jag vet att hade jag inte gått igenom detta hade cancern spritt sig och jag hade varit död.

Jag hoppas. Jag hoppas att jag snart nog kommer kunna se tillbaka på detta som ett dåligt minne. Jag hoppas att nästa sommar blir den sommar jag velat ha det här året – fast med energi och ett fast jobb. Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva hantera det här igen.