När min mor våren 2022 ville att vi skulle åka på en resa precis som hon gjort med min syster var det inte uppenbart vart vi skulle åka. Själv ville jag åka till en plats som gav mig bra möjligheter att fotografera natur även om förstahandsvalet var Gibraltar och den spanska kusten. Dessvärre föll det förslaget på hur svårt det skulle bli att planera och istället kom vi snabbt fram till att ett av de bättre valen var Kanarieöarna.

Jag ska medge att jag inledningsvis tyckte det lät som ”vanligt” ställe att åka på men lite efterforskningar visade snabbt att mina fördomar var felaktiga – det finns en hel del natur att fotografera på de fyra öarna och framför allt finns det mycket att se i det kringliggande vattnet; både i form av olika båtturer men också genom att Snorkla. Hade jag någon som helst besvikelse över valet försvann det så fort jag insåg vad man kunde göra.

Självklart skulle jag åka på en båttur och försöka se delfiner. Det var inte en fråga; möjligheten att göra det var ett av de krav jag ställde på destinationen och redan innan vi åkte bokade vi med en redare som dessutom erbjöd en garanti på ännu en resa om man inte lyckades se några den första gången – antagligen i vetskap om att platserna bokades upp rätt fort i förväg och att den andra resan sällan nyttjades.

Insikten om detta fick mig att boka en till biljett till en annan båt nästan av en slump. Under marknadsdagen i Port de Mogan där vi bodde etablerade jag och mitt resesällskap att jag nog inte vill besöka en vingård; jag skulle ta en till båtresa istället med en av de mindre lokala båtarna under vår sista dag. Det skulle bli min försäkring om vi inte skulle se delfiner på den första båtturen eller möjligen bara ett tillfälle att ta fler foton.

När jag gick ombord på Spirit of the Seas i Puerto Rico var det med hoppfullheten att det skulle bli tillfällen att ta bra bilder. Jag kom väl förberedd – trodde jag – med min EOS RP och på den satt min bästa teleobjektiv – en Tamron 150-600 G2. Jag visste att det kunde bli lite strul med autofokusen på högre brännvidder men jag väntade mig inte att det skulle skapa ett problem.

Det gjorde det. Delfinerna simmade mycket närmare båten än vad jag väntat mig och helt plötsligt var det en hemsk kombination att försöka hantera ett två kilo tungt objektiv med en strulande autofokus på en båt som gungade värre än Vikinagungan på Gröna Lund! Nästan inga bilder blev bra även om jag åtminstone såg delfinerna – många andra som åkte båtturen satt kvar på sina platser i rädsla att bli sjösjuka. Totalt blev det en bild från åkturen som blev ens acceptabel än mindre bra. Det tog jag dock med jämnmod; jag visste att jag hade en chans till.

Jag vill kunna säga att jag lär mig av mina misstag och till viss mån gjorde jag faktiskt det. Det sagt så gav Keeper Uno mig betydligt bättre förutsättningar. Båten var inte full av folk, jag behövde inte slåss för en plats vid relingen utan jag placerades av en kunnig kapten på en plats högt upp där jag dessutom kunde sitta ner med bra stöd. Monterat på min RP fanns ett Canon EF 70-200 4L IS USM vilket är både mycket lättare att hantera och dessutom inte hade samma autofokusproblem som Tamronobjektivet. Det var läxan jag hade lärt mig.

Det tog inte lång tid innan vi såg delfiner och det blev ett betydligt bättre tillfälle att ta bilder. 70-200 visade sig väl vald som brännvidd då avståndet till delfinerna var mycket nära och kameran gick som en dröm tillsammans med objektivet. Besättningen var också mycket hjälpsamma och pekade gärna ut fototillfällen som jag missat i min målmedvetenhet.

Kan ni se vad som gick fel? Läxan jag inte hade lärt mig har delvis och göra med att jag hade missförstått hur bländaren fungerar i en kamera. Likt många andra fotografer tänkte jag helt enkelt att ”mindre = bättre” men jag var van att fota naturbilder i f8 på ett Canon EF 100-400/4,5-5,6L IS USM men det objektivet hade jag ersatt med Tamronobjektivet – som jag nu inte hade med mig. Av någon anledning slog jag inte på bländarprioritet och valde f8 utan jag valde autoläget i tanken att jag inte ville behöva tänka på inställningar. Autoläget gör dock något som skulle få konsekvenser; de väljer oftast en lägre bländare trots att jag i det här fallet hade hela Nordatlantens solljus att arbeta med.

Jag borde helt enkelt bara fotografera på f8; jag hade solen i ryggen och inga skuggor att bry mig om. Men det gjorde jag inte. Jag har sedan dess funderat på hur bilderna hade blivit om jag skaffat R6:an innan resan och istället för Tamronobjektivet införskaffat RF 100-400 med dess f8 bländare vid högsta brännvidd men det får nog bli en av mina stora ”tänk om” i min fotokarriär. Jag tror inte bilderna hade blivit drastiskt annorlunda rent kompositionsmässsigt men kanske de hade blivit mer i fokus då R6:an också har bättre autofokus rent generellt.

Förr eller senare åker jag tillbaka och åker båten igen. Och då har jag förhoppningsvis lärt mig så många läxor att det bilderna blir bra – tredje gången gillt.